hund_tumor

Tumor am Unterbauch: Hier seht Ihr die Rettungsgeschichte eines Hundes, der schon lange sterben hätte sollen…

Dieser Hund, namens Gilbert Grape, hatte einen riesigen Tumor am Unterbauch. Aufgrund der Größe konnte Gilbert Grape fast nicht mehr stehen.

Er musste wirkliche Schmerzen gehabt haben…

Eines Tages bekam die Tierorganisation Tickled Pink Weimaraner einen Anruf, dass sich ein Hund im Tierheim kurz vorm Sterben befindet.

Die Tierretter wollten sich das näher angucken und sind sofort zu dem Tierheim gefahren, um zu sehen, ob sie noch etwas tun können.

Als sie ankamen, waren die Ätzte vor Ort total schockiert. Der riesige Tumor am Unterbauch dieses Hundes war nicht zu übersehen: es sah schon fast aus wie ein Organ außerhalb seines Körpers.

Die Ärzte waren sich einig: Es war ein Wunder, dass dieser Hund mit solch einem Tumor überhaupt noch lebte. Doch Gilbert war offensichtlich ein Kämpfer.

Ohne zu zögern, entschieden sich die Ärzte sofort zu operieren. Die Operation musste am selben Tag stattfinden, da die Ärzte sich sicher waren, dass er jede Sekunde das Bewusstsein verlieren könnte und nie wieder aufwachen wird…

Das war das erste Mal für die Ärzte, dass sie sich überhaupt an solch einen großen Tumor ran trauten. Die Überlebenschancen dieses Hundes standen wirklich nicht gut.

Über mehrere Stunden wurde der Hund operiert, man musste alle Blutgefäße erhalten und ohne zu viel Verlust wieder zusammennähen, sodass der Hund weiterleben konnte. Ein Glück ging alles gut und die Operation war ein voller Erfolg.

Schaut Euch an wie glücklich Gilbert Grape heute ist. Er kann das erste Mal gehen, spielen und stehen, ohne dabei Schmerzen zu haben.

Nach ein paar Tagen, die der Hund nur in seinem Körbchen verbrachte, konnte er an die frische Luft. Er muss ein komplett neues Lebensgefühl empfunden haben.

Hier seht Ihr die Narbe, die von seiner OP übrig geblieben ist. Die Ärzte haben wirklich eine gute Arbeit gemacht!

Durch den ganzen Trubel um diesen Hund, wurde man auf ihn aufmerksam. Eine Familie hörte von Gilberts Schicksal und entschied sich sofort, den tapferen Vierbeiner zu adoptieren.

Heute hat er ein liebevolles neues Zuhause, kann schmerzfrei stehen und hat eine Familie, die auf ihn achtet.

Das ist eine wirklich tolle Geschichte. Es ist wirklich ein Wunder, dass Gilbert das alles durchgestanden hat.

Bitte teile die Geschichte. Es gibt doch noch einige Wunder auf der Welt!

Dog Skin: Tumors

Table of Contents

Overview: Dog Skin Tumors

There are primarily two types of canine skin tumors, benign and malignant. Benign tumors are usually encapsulated cellular growths, which appear as a lump, wart or bulge on the skin surface. These are non fatal, easily diagnosed and curable forms of skin tumors. These types of cysts, lumps and bumps are common, which is why it does not pay to panic when you notice a bump on your dog. Skin Adenomas and hidradenomas are some examples of benign tumors in dogs.

Malignant tumors are generally called cancers and grow rapidly. These tumors can be fatal. With the cancerous cells dispersing, diffusing and spreading to other tissues and organs. They can be cured if caught early and removed, but can lead to a grave prognosis if surgery, radiation and chemotherapy cannot correct the problem. These may also cause secondary tumors or cancers, like that of lymphatic and circulatory system tumors. Hemangiosarcomas, Mast cell tumors and squamous cell carcinomas are some examples of malignant dog cancer tumors.

Types of Dog Skin Lumps and Bumps

Dog Skin Cancer Tumors (Malignant)

Malignant Dog Skin Tumor on Paw

• Histiocytoma; Histiocytomas are benign tumors, which appear as bumps on the ear, head and limbs. These are not painful, but may get ulcerated in latter stages. More than 50% of the dog population in the United States is susceptible for this type of dog skin tumor which originates from Langerharns cells.

Benign (not cancer) Dog Skin Growths, Lumps and Bumps

Benign skin growths are not a long-term health threat. That doesn't mean that they cannot be quite large, with some growing to the size of a basketball (in the case of a large lipoma). These types of dog skin tumors do not spread to adjacent tissue or other organs. There can be several benign dog skin growths on a dog at the same time and usually do not require any treatment.

Common types include:

• Cysts : dog skin cysts are pea-sized skin-covered sacs filled with a thick liquid.

A needle is inserted into the tumor to draw cells for examination under a microscope.

A veterinarian will take a cell sample from the tumor for examination under a microscope. Cancer cells have a larger nucleus and less cytoplasm when compared to normal cells.

Dog Skin Tumor Cell Comparison (malignant cells on left, healthy cells on right)

Video: Dog Tumor Lump or Bump Examination, Diagnosis and Treatment

Video of veterinarian describing his approach to dog skin tumor diagnosis and treatment.

A general approach for treating a canine skin tumor involves three options:

1. Surgical resection is the preferred approach. In different forms of dog skin tumors, the extent of the surgery may differ. In mast cell tumors and squamous cell carcinomas, aggressive and timely surgical resection is required, while the amount of surgery required for a Histiocytoma is very low. Tests for blood type, hemoglobin level and screening are required prior to surgery, along with willingness of the dog owner.

Nutritional supplements such as C-Caps, supportive therapy and other home remedies can only help in restoring physiological condition and possibly provide some level of support, but can never cure a dog skin tumor.

Have A Question About a Dog Skin Problem For Our Editors or Helpful Story to Share?

Do you have a question for our Veterinarian about a dog skin tumor, lump or bump?

Other Reader Questions and Suggestions from Our Vet on Dog Skin Diseases and Conditions

Click below to see contributions from other visitors to this page.

Cyst on Dachshund Stomach

Reader Question: Treatment for a dog skin cyst or mass. About 2 - 3 days ago, I noticed this uneven growth near his little pipi (neutered). It is …

Dark Growth on Dog's Rear Right Paw

Can you tell me what this growth is on my dog's foot? He has been licking it. My dog is 9 years old, a Chorkie, a bit overweight and is on a diet …

Reader Question: I have a 9 y/o Rhodesian Ridgeback, with a solid, round, black, dime sized, mobile (not fixed to anything deep), raised growth on …

Most Popular

The Dog Health Handbook is not intended to replace the advice of a Veterinarian, Groomer or Pet Health Professional.

This site accepts advertising and other forms of compensation for products mentioned.

Such compensation does not influence the information or recommendations made.

We always give our honest opinions, findings, beliefs, or experiences.

All rights reserved. © 2018 Dog Health Handbook.

One more step

Please complete the security check to access www.petmd.com

Why do I have to complete a CAPTCHA?

Completing the CAPTCHA proves you are a human and gives you temporary access to the web property.

What can I do to prevent this in the future?

If you are on a personal connection, like at home, you can run an anti-virus scan on your device to make sure it is not infected with malware.

If you are at an office or shared network, you can ask the network administrator to run a scan across the network looking for misconfigured or infected devices.

Cloudflare Ray ID: 3f19e2d69b3c8ed9 • Your IP : 185.87.51.142 • Performance & security by Cloudflare

Fibrosarcoma Tumors in Dogs

Fibrosarcomas are slow-growing, malignant (cancerous) tumors most often found in the connective tissue of the skin and beneath the skin. While these tumors may be removed successfully, they frequently recur after surgery. It is rare that fibrosarcomas metastasize (spread) to other parts of the body.

These tumors are difficult to classify and are often thought of as a group because of the parallel resemblance in their presentation. Therefore, there are several different names in addition to fibrosarcoma that you may hear when this category of tumors is discussed. Neurofibromas, peripheral nerve sheath tumors, spindle cell tumors, schwannomas, and hemangiopericytomas are all names for fibrosarcoma-type tumors.

Cause and Presentation of Fibrosarcoma Tumors

The cause of these tumors is unknown but it is thought that cancer, in general, is the result of many contributing factors that cause genetic injury to cells. Examples of such factors are exposure to chemicals or radiation (carcinogens), infection, hormonal changes, and, more often seen in cats, certain vaccinations. With cancer, the injured or mutated cells begin to multiply at an accelerated rate. The overgrowth of cells is what results in a tumor.

Fibrosarcomas are seen most often in large-breed, middle-aged to older male dogs. The tumors are often seen on the limbs but may be found on the trunk, as well. There have been incidences of an aggressive form of fibrosarcoma in dogs under 1 year of age, and in these cases, the prognosis is usually poor.

As these tumors are difficult to classify and are often thought of as a group, it is difficult to determine an accurate percentage of fibrosarcomas among diagnosed tumors.

To ensure an accurate diagnosis, microscopic examination of the cells of the tumor is required.

There are different methods of sample collection that can be used to acquire these cells:

• Fine-needle aspiration (FNA): Using a syringe and needle, the veterinarian will penetrate the tumor and withdraw cells from within the tumor. Generally no sedation is required for this procedure. FNA is not typically used to diagnose fibrosarcomas because, due to the nature of the tumor, it is difficult to aspirate the cells needed for identification.
• Punch biopsy: Using either a scalpel or an actual punch (a circular-shaped knife that works in a “cookie-cutter” manner), the veterinarian can obtain, with minimal bleeding, a small biopsy that will include skin and underlying tissue for examination. This procedure sometimes requires light-to-moderate sedation.
• Excisional biopsy: An excisional biopsy will involve complete surgical removal of the tumor, as well as a wide area of skin surrounding the tumor. Anesthesia is required for this procedure.

Once your veterinarian has the required sample, it will be prepared for expert examination accordingly. The sample should be sent to a veterinary pathologist for evaluation. Pathologists are specialists in the microscopic examination of tissue samples and can provide a more precise diagnosis.

Following examination of the sample, the pathologist will supply a report to your veterinarian, which will help her or him move forward with a treatment plan. The report characteristically includes the identification of the tumor type, as well as the grade of the tumor, high or low. The grade depends on the rate of cell division (mitotic rate). Fibrosarcomas are generally graded as high, indicating a visibly high number of dividing, cancerous cells. The report also provides the pathologist’s prognosis and opinion on whether or not the margins of the tumor at removal were adequate, and if removal was complete.

Surgery is the primary treatment for this type of tumor. Surgical treatment can range from removal of the lump to, in extreme cases, removal of the affected limb, if necessary. Radiotherapy, alone or in addition to surgery (which is more often the case), can be of benefit, while chemotherapy is generally less effective. In some cases, having your pet evaluated by a veterinarian who specializes in treating cancer, an oncologist, will be advantageous.

With fibrosarcomas, it is important to keep in mind that complete removal is usually not possible due to the tumor’s location, as well as its invasive nature. It is difficult to remove the tumor and surrounding tissue and still leave enough skin to close the site with sutures; consequently, recurrence is fairly frequent.

Home care for Fibrosarcomas

Fibrosarcomas often become ulcerated and, if they do, are prone to infection, so it is important to watch the tumor for any inflammation or bleeding, as dogs will often rub, lick, scratch, and bite at the tumor. Postsurgically, the same care regarding the surgery site needs to be taken to ensure that the healing process takes place.

A fibrosarcoma is not transferable from pet to human or other pet.

If you have any questions or concerns, you should always visit or call your veterinarian – they are your best resource to ensure the health and well-being of your pets.

Share This Article

You might also be interested in.

© 2016 IDEXX Laboratories, Inc. All rights reserved.

What Is Epulis in Dogs, and How Is It Treated?

Epulis is a common tumor in dogs' mouths, occurring along the gum line. Epulis is typically smooth (not ulcerated), pink, and occurs on the gums. The bad news is that it is a common type of tumor that tends to recur. The good news is that these tumors are benign; they do not spread to other areas of the body.

Symptoms and Diagnosis of Epulis

Epulis tumors are more common in middle-aged dogs. Boxers and other breeds that have a flat face are more prone to them.

Daily brushing of your dog's teeth will keep tartar and plaque under control and allow for frequent observations and monitoring of oral and dental health.

As soon as any lumps, odor, or changes in color in the gums or mouth are noted, a visit to the veterinarian is in order. Other symptoms in include bad breath, difficulty eating, the teeth being pushed out of alignment, excessive drooling, bleeding, and weight loss.

Most veterinarians can identify epulis in the exam room, but a biopsy is always recommended to rule out other types of cancer. X-rays may be taken to see if there has been any erosion of the bone.

Types of Epulis

There are three different types of epulis, and a biopsy will help determine the specific type. This is important because treatment options vary with the type of epulis or oral tumor:

1. Fibromatous epulis is smooth, not ulcerated. This epulis type originates from the fibrous connective tissue. Surgical removal is the recommended treatment.

1. Ossifying epulis is smooth, not ulcerated. This epulis type originates from fibrous and bone tissues and could become malignant (osteosarcoma). Surgical removal is the recommended treatment but may be difficult to completely remove. Freezing (cryosurgery) may be necessary in some cases.
2. Acanthomatous epulis has a smooth or ulcerated surface. This epulis type originates from the periodontal ligament, the tissue that holds the tooth in the jaw. While benign, this form of epulis is locally aggressive and invasive into the surrounding gum tissue and underlying bone. It may destroy the bone structure. Surgical removal is recommended, and some cases may require partial mandibulectomy (removal of the lower jaw) or maxillectomy (removal of the upper jaw). Radiation is another treatment option for selected cases when the lesion is small.

Treatment and Post-Surgery Care

Surgical removal is best, and easiest when the lump is small. Each case varies greatly regarding post-operative care. For small epulis tumors, your dog will likely resume normal appetite and attitude quickly. For more extensive surgeries, your veterinarian will prescribe pain medication, dietary recommendations, and antibiotics for your dog as needed.

It may be distressing to learn that surgical removal of part of the jaw is needed, but dogs rebound well from surgery. Once your dog's fur grows back, the difference won't be very noticeable.

Be sure to keep up with your dog's oral health regimen and monitor your dog for any recurrence or other changes to his gums or teeth.

If your pet is showing any signs of illness, please consult a veterinarian as quickly as possible.

Perianal Gland Carcinoma in Dogs

Vets can use X-rays and ultrasounds to look for cancer in your dog's body.

T he perianal region is the area of skin surrounding the exit of your dog's intestine. Canines are equipped with a number of glands in this region, including two larger bodies called anal sacs. Perianal gland carcinoma occurs in dogs of both genders, although it's more common in females.

Anal sac carcinoma describes cancerous growth when it occurs in one of the two sacs on either side of your dog's anus. These sacs store hormone-laden chemicals produced by smaller glands in the surrounding tissue. There are also many smaller glands on the surface of the skin in the perianal region. Growths in these glands are simply known as perianal tumors. Cancer in the anal sac glands account for less than 20 percent of perianal tumor cases in dogs but are most common in older females, according to Colorado State University Animal Cancer Center.

It's difficult to spot a perianal tumor on your pet early in its development, especially if he has long hair. As the malignant growth expands, it pushes against your dog's intestines and bulges out from the skin as a noticeable swelling. If he fusses over his rear end by licking or chewing at it constantly, he could be uncomfortable from an unnatural growth in the area. This is a warning sign of perianal gland carcinoma, so take him to the vet for a checkup. Other symptoms include constipation, lack of appetite and thin or ribbonlike stool, according to Pawspice.

Diagnosis and Health Risks

Your vet can't tell if a tumor is carcinoma or a benign growth until he takes a sample and examines further. Lab tests should reveal the nature of the tumor, which determines the method and level of treatment needed. Malignant tumors in the perianal glands can spread to nearby tissue or metastasize to the lymph nodes if left untreated, according to VCA Animal Hospitals. Cancer in the lymph nodes and endocrine system is a fatal ailment that quickly travels throughout the body. Prompt diagnosis and treatment can save your pet's life.

Surgery to cut out the tumor is the standard treatment for perianal gland carcinoma in dogs. It's not always successful at permanently treating the cancer, but it can prolong your dog's life even if malignant cells have spread elsewhere. Chemotherapy and radiation treatment sometimes manages tumors that are too big to remove. Combinations of surgery and other treatment methods can extend the patient's estimated survival time to over a year. Carcinoma can return even if the surgery successfully removed all of the malignant cells. Regular checkups are part of the post-op lifestyle.

References

Photo Credits

• Thinkstock/Comstock/Getty Images

About the Author

Quentin Coleman has written for various publications, including All Pet News and Safe to Work Australia. He spent more tan 10 years nursing kittens, treating sick animals and domesticating semi-feral cats for a local animal shelter. He graduated from the University of Delaware with a bachelor's degree in journalism.

What Is TUR Surgery for Bladder Cancer?

Articles On Bladder Cancer Treatments

Bladder Cancer Treatments

Bladder Cancer Treatments

If you have a bladder tumor, your doctor may recommend a transurethral resection (TUR). It’s a type of surgery used to take samples of tissue from inside your bladder to find out if you have cancer there or if a tumor has spread. Doctors also take out tumors this way.

How It’s Done

You first may need a blood test and chest X-ray to make sure you’re healthy enough to have TUR surgery, but your surgeon won’t need to make a cut into your skin. He’ll get to your bladder through your urethra -- the tube pee goes through as it passes out of your body.

Before the surgery, you’ll have either general anesthesia -- which puts you to sleep -- or regional anesthesia that numbs just the lower part of your body. The procedure starts once that medicine starts to work.

Your surgeon uses a special tool called a cystoscope -- a long, thin, flexible tube that has a cutting tool, a light, and a camera at the end of it. He’ll pass it up through your urethra into your bladder.

The camera shows the surgeon the inside of your bladder. He’ll use the cutting tool to take some tissue, then he’ll use heat on the areas around the cut to stop the bleeding.

The tissue that’s taken out during the surgery will be looked at under a microscope in a lab to see if it’s cancer.

If your surgeon removed a cancerous tumor, she may put a liquid medication into your bladder to kill any cancer cells that are left.

After TUR Surgery

After the procedure, you’ll have a tube in your bladder called a catheter -- It takes pee out of your body and into a bag. You may need to have it in for a few days before you can go on your own. You can get up and walk when you have a catheter, but as the anesthesia wears off, it may feel uncomfortable.

Men sometimes feel pain at the tip of the penis afterward. If you do, be sure to let your doctor or nurse know. A numbing gel can help.

Many people go home the same day as the surgery. But if your tumor was large, you may need to stay in the hospital overnight.

You may see blood in your pee for up to 3 days after your surgery. Drink lots of fluid to help flush out your bladder -- aim for 8 to 10 glasses per day. This also can help keep an infection away.

Don’t lift anything heavy for 2 to 3 weeks after your surgery. Short walks are OK, but don’t do any intense exercise for 4 to 6 weeks. Talk with your doctor about when you can drive and go back to work.

American Cancer Society: “Bladder Cancer Surgery.”

Cancer Research UK: “Trans Urethral Removal of Bladder Tumour.”

University Hospital Southampton: “Transurethral Resection of Bladder Tumor Information for Patients.”

University of Cincinnati Cancer Center: “Treating Bladder Cancer: TUR (Transurethral Resection).”

Next In Bladder Cancer Treatments

Today on WebMD

What Is Bladder Cancer?

Learn more about this particular cancer.

Vitamin D & Bladder Cancer

What is the link between the two?

New Drug for Bladder Cancer

Read more about this FDA-approved medicine.

Advanced Bladder Cancer

Types of immunotherapy for metastatic bladder cancer.

Recommended for You

Feeling Down? Tips to Get Your Fighting Spirit Back

Bladder-Sparing Cancer Treatment

Vitamin D: Nutrition’s Newest Star

How Pets Can Help Your Health

How to Tell If You Have Bladder Cancer

Can You Prevent Bladder Cancer?

The Stages of Bladder Cancer

Bladder Cancer Treatments

Tools & Resources

Health Solutions

More from WebMD

About

WebMD Network

For Advertisers

• 
• 
• 

© 2005 - 2018 WebMD LLC. All rights reserved.

WebMD does not provide medical advice, diagnosis or treatment.

Mandibular Cysts and Odontogenic Tumors

• Share
• Email
• Print
• Feedback

Multiple radiolucent or mixed radiolucent/radiopaque lesions of the mandible may present as incidental findings on radiographs or as the chief symptom of a patient. This article is not intended to be an all-inclusive discussion of such lesions; instead, it confines itself to an overview of the major odontogenic cysts and tumors with a brief discussion of other mandibular lesions that are often called cysts but are not true cystic lesions.

Although often similar in radiographic presentation, malignant tumors (both primary and metastatic), benign salivary tumors, and vascular lesions are not addressed herein. However, such lesions should be included in the differential diagnoses of a patient presenting with mandibular radiolucency or swelling. As a corollary, before the biopsy of any such lesions, the area should be aspirated to exclude a vascular lesion.

Odontogenic Mandibular Cysts

Odontogenic cysts are defined as epithelial-lined structures derived from odontogenic epithelium. Most odontogenic cysts are defined more by their location than by any histologic characteristics. Accordingly, the surgeon must provide the pathologist with appropriate history and radiographs when submitting such specimens for examination.

Periapical cyst

A periapical (radicular) cyst is the most common odontogenic cyst. The usual etiology is a tooth that becomes infected, leading to necrosis of the pulp. Toxins exit the apex of the tooth, leading to periapical inflammation. This inflammation stimulates the Malassez epithelial rests, which are found in the periodontal ligament, resulting in the formation of a periapical granuloma that may be infected or sterile. Eventually, this epithelium undergoes necrosis caused by a lack of blood supply, and the granuloma becomes a cyst. The lesions are not usually clinically detectable when small but most often are discovered as incidental findings on radiographic survey.

Radiographically, distinguishing between a granuloma and a cyst is impossible, although some say that if the lesion is quite large it is more likely to be a cyst. [1] They both present as radiolucent lesions in association with the apex of a nonvital tooth. Occasionally, these lesions can become quite large because they grow in response to pressure. However, granulomas and cysts are not neoplastic.

Microscopically, the epithelium is a nondescript stratified squamous epithelium without keratin formation. Inflammatory changes may be observed in the cyst wall, and these changes, in turn, may lead to epithelial changes (eg, ulceration, atrophy, hyperplasia). In particularly inflamed lesions, cholesterol slits and/or foamy macrophages may be apparent.

Several treatment options exist for such cysts. Many cysts resolve with endodontic therapy of the involved tooth. Those lesions should be monitored radiographically to ensure such resolution. Lesions that fail to resolve with such therapy should be surgically removed and histopathologically examined. Although these cysts arise from a mature resting epithelium and thus have a relatively low growth potential, a squamous cell carcinoma occasionally may arise de novo in a radicular cyst, thus the recommendation for histopathologic examination of all tissues removed.

Dentigerous cyst

The second most common odontogenic cyst is the dentigerous cyst, which develops within the normal dental follicle that surrounds an unerupted tooth. The dentigerous cyst is not thought to be neoplastic. It most frequently is found in areas where unerupted teeth are found: mandibular third molars, maxillary third molars, and maxillary canines, in decreasing order of frequency. These cysts can grow very large and can move teeth, but, more commonly, they are relatively small. Most dentigerous cysts are asymptomatic, and their discovery is usually an incidental finding on radiography.

The usual radiographic appearance is that of a well-demarcated radiolucent lesion attached at an acute angle to the cervical area of an unerupted tooth. The border of the lesion may be radiopaque. The radiographic differentiation between a dentigerous cyst and a normal dental follicle is based merely on size.

However, histologically, a distinction other than size is found. The dental follicle is normally lined by the reduced enamel epithelium (see Odontogenesis), while the dentigerous cyst is lined with a stratified squamous nonkeratinizing epithelium. Dystrophic calcification and clusters of mucous cells may be found within the cysts.

Dentigerous cysts develop from follicular epithelium, and follicular epithelium has greater potential for growth, differentiation, and degeneration than the epithelium from which radicular cysts arise. Occasionally, other more ominous lesions arise within the walls of the dentigerous cyst, including mucoepidermoid carcinoma arising from mucous cells within the cyst walls, ameloblastoma (see Odontogenic tumors; 17% of ameloblastomas arise within a dentigerous cyst), and squamous cell carcinoma. As previously mentioned, dentigerous cysts also can become quite large and can place the patient at risk for pathologic jaw fracture.

These findings comprise most of the medical rationale for removal of impacted third molars with pericoronal radiolucencies; however, impacted teeth with small pericoronal radiolucencies (suggesting the presence of normal dental follicle rather than dentigerous cyst) may also be monitored with serial radiographic examination. Any increase in the size of the lesion should prompt removal and histopathologic examination. Any lesion that appears larger than a normal dental follicle indicates removal and histopathologic examination.

Primordial cyst

By definition, the primordial cyst develops instead of a tooth. Presumably, the dental follicle forms and subsequently undergoes cystic degeneration without ever completing odontogenesis. This is the rarest odontogenic cyst, and lesions designated as primordial cysts may represent residual cysts. The histology of these lesions is a nondescript stratified squamous epithelium. A complete dental history is important to establish a diagnosis of primordial (versus residual) cyst, although such a diagnosis often has little clinical significance in terms of treatment planning and decision making.

Residual cyst

Residual cyst is a term of convenience because no teeth are left by which to identify the lesion. Most commonly, these are actually retained periapical cysts from teeth that have been removed. The histology is a nondescript stratified squamous epithelium.

Lateral periodontal cyst

The name lateral periodontal cyst is a misnomer. These cysts are not inflammatory, they do not arise from periodontitis, and they are not a phenomenon associated with lateral canals within the tooth structure. These cysts are always well demarcated, relatively small, and radiolucent (sometimes with a radiopaque roof). They are most commonly associated with the mandibular premolar area and are occasionally found in the maxillary anterior. They are usually not clinically apparent but, rather, are detected through radiographic examination. These cysts have a distinctive histology consisting of a thick fibrous noninflamed cyst wall, and the lining epithelium is made of thin cuboidal cells. This lining is incomplete and easily sloughs away with mural thickenings of clear cells at periodic intervals. These cysts develop from the postfunctional dental lamina, and no good explanation is known for the localization that is shown.

Gingival cyst of the newborn

Gingival cysts of newborns generally occur in multiples but occasionally occur as solitary nodules. They are located on the alveolar ridges of newborns or young infants. These structures originate from remnants of the dental lamina and are located in the corium below the surface epithelium. Occasionally, they may become large enough to be clinically noticeable as discrete white swellings on the ridges. They are generally asymptomatic and do not produce any discomfort for the infant.

Bohn nodules and Epstein pearls are 2 similar lesions with which gingival cysts sometimes may be confused; however, the location and etiology of these lesions are somewhat different. Epstein pearls are cystic keratin-filled nodules found along the midpalatine raphe and are thought to be derived from entrapped epithelial remnants along the line of fusion. Bohn nodules are keratin-filled cysts scattered all over the palate, but they are most apparent at the junction of the hard and soft palate. These are thought to be derived from palatal salivary gland structures.

Histologically, the gingival cyst of the newborn is a true cyst with a thin epithelial lining. The lumen is usually filled with keratin but may contain some inflammatory cells, dystrophic calcifications, and hyaline bodies, such as those often found in dentigerous cysts.

No treatment is required for these lesions, which usually disappear either by opening onto the surface mucosa or through disruption by erupting teeth. These cysts are most likely what older literature describes as predeciduous dentition.

Gingival cyst of the adult

Gingival cysts of the adult are found only in soft tissue in the lower premolar areas. These cysts present as tense, fluctuant, vesicular, or bullous lesions. Histologically, they look like lateral periodontal cysts, and they probably represent the same lesion when found in soft tissue.

Keratocystic odontogenic tumor (KCOT)

This lesion is relatively common. Originally described in 1956, by a Danish surgeon, it was first called an odontogenic keratocyst (OKC). In 2006, the parakeratinized (and more common) variant of the lesion was renamed the keratocystic odontogenic tumor (KCOT), to reflect the fact that this lesion represents a benign odontogenic tumor rather than a simple cyst. Of note, the much less common orthokeratinized version, which has a far lower incidence of recurrence, is still considered a cyst.

Clinically and radiographically, the KCOT may have any appearance; it is a great mimic, and the diagnosis is a histologic one. The lesion can be both aggressive and difficult to remove, growing quite rapidly, and recurrences are frequent. This is the third most common odontogenic cyst/tumor and belongs in the differential diagnoses of any radiolucency of the jaws. Although 40% of KCOTs appear in a dentigerous relationship, 9% of dentigerous cysts are KCOTs when the histology is examined. These lesions are additionally found as part of the basal cell nevus syndrome, also known as Gorlin syndrome (see the next section, Basal cell nevus syndrome).

Histologically, KCOTs are formed with a stratified squamous epithelium that produces orthokeratin (10%), parakeratin (83%), or both types of keratin (7%). The epithelial lining appears corrugated when viewed under a microscope. A well-polarized, hyperchromatic basal layer is observed, and the cells remain basaloid almost to the surface. No rete ridges are present; therefore, the epithelium often sloughs from the connective tissue (94% of the time). The epithelium is thin, and mitotic activity is frequent; therefore, KCOTs grow in a neoplastic fashion and not in response to internal pressure. The lumen frequently is filled with a foul-smelling, cheeselike material that is not pus but rather collected degenerating keratin.

The lesions grow in a multilocular, bosselated fashion, with daughter cysts that extend into the surrounding bone. Because of this relationship, the tendency for recurrence is high, particularly if the original surgical treatment does not result in complete removal of the lesion. Enucleations with peripheral ostectomy and/or cryosurgery are the most common forms of treatment. [15] Preliminary marsupialization and decompression prior to definitive treatment is particularly helpful when treating lesions that are large or in close proximity to important anatomic structures such as the inferior alveolar nerve or maxillary sinus. Long-term (lifetime) clinical and radiographic follow-up is imperative. If these lesions are left untreated, they can become quite large and locally destructive.

As mentioned, the variant that produces only orthokeratin acts somewhat differently than the lesions that produce parakeratin. The orthokeratin variation is almost always found in a dentigerous association, usually around the mandibular third molar, and is much less aggressive. It does not exhibit a hyperchromatic basal layer; in fact, the basal layer is flattened. This variant is not associated with basal cell nevus syndrome.

Basal cell nevus syndrome

This symptom complex includes hypertelorism, midface hypoplasia, relative frontal bossing and prognathism, mental retardation, schizophrenia, multiple basal cell carcinomas, calcification of the falx cerebri, bifid ribs, palmar pitting (the pits later develop into basal cell carcinoma), and multiple KCOTs. Multiple KCOTs are diagnostic for basal cell nevus syndrome until proven otherwise. This is a hereditary disease with autosomal dominant inheritance and high penetration. Of patients with KCOT, 5% have basal cell nevus syndrome. Early identification of these patients and their lesions is key to improving long-term survival and quality of life.

Glandular odontogenic cyst (GOC)

The glandular odontogenic cyst (GOC) is a very rare and relatively new entity. First reported in 1987, by Padaychee and Van Wyk, it was initially called a sialodontogenic cyst. By 1992, however, it had become obvious that this cyst is not salivary but odontogenic in origin and as such the name was changed to glandular odontogenic cyst. This lesion represents approximately 0.2% of all odontogenic cysts, making reliable statistics difficult to obtain. One of the largest literature reviews of the cyst was performed by Kaplan et al and included 111 published case reports. In this cohort, the age ranged from 14-75 years, with a mean age of 45.7; there was a slight male predilection (1.3:1) and a significant mandibular over maxillary predilection (70:30), with no significant difference in the number of cases found between anterior and posterior tooth-bearing structures. [16]

GOCs range in size from very small to rather large and may present as a unilocular or multilocular radiolucency. They can be very aggressive, not only expanding but also causing thinning (24.4%) and perforation (61%) of cortical bone. Recurrence rates after treatment vary and appear to be proportional to a number of factors, including the size of the initial lesion at diagnosis and the extent of the treatment offered. Published recurrence rates thus range from as low as 1.44% in very small lesions to 85.6% in large lesions. Kaplan et al defined a large lesion as one that involves more than two teeth and/or extends beyond alveolar bone or into adjacent structures.

GOCs, though quite rare, are significant because they are easily confused with multiple types of lesions, most of which are benign (eg, mucous metaplasia in an odontogenic cyst, surgical ciliated cysts, botryoid cysts). Importantly, they are also easily confused with low-grade mucoepidermoid carcinoma, a slow-growing but relentless malignancy with excellent short-term survival rates but a very poor long-term prognosis. Thus, it is essential to identify and appropriately treat GOCs not only to address local destruction but also to ensure that a proper diagnosis is made.

Histologically, GOCs are characterized by a nonkeratinized, stratified squamous epithelium of varying thickness with focal areas of proliferation. There is a flat interface with the underlying connective tissues, and there is no palisading of the basal layer. Hobnail (cuboidal eosinophilic) cells are common in the lining epithelium, and periodic acid-Schiff–positive material and/or clefts lined by mucous cells within the lining, along with intraepithelial ducts, are common. Less commonly, papillary conformations, cilia, vacuolated cells, and daughter cysts have been described. An excellent flow chart for the histologic differentiation of these lesions is provided in the following study: Kaplan I, Anavi Y, Manor R, Sulkes J, Calderon S. The use of molecular markers as an aid in the diagnosis of glandular odontogenic cyst. Oral Oncol. 2005 Oct. 41 (9):895-902. [17]

Treatment options vary depending on the size and location of the GOC at discovery. Minor treatment for a very small lesion confined to the apex of a single tooth may consist of endodontic therapy, apicoectomy, curettage, and submission for histopathologic diagnosis with peripheral osteotomy. Less aggressive surgical treatment of larger lesions may include enucleation/curettage with subsequent treatment with Carnoy’s solution (now difficult to obtain in United States, as the chloroform in this preparation has been deemed a carcinogen), cryosurgery, or peripheral osteotomy. For lesions that are very large and/or in close proximity to a significant anatomic structure, marsupialization and decompression prior to definitive treatment may improve success, decrease morbidity, and increase patient acceptance of treatment. Finally, for very large lesions, marginal or segmental resection may be indicated.

Nonodontogenic Mandibular Cysts

Stafne bone cyst

A Stafne bone cyst is an unusual form of slightly aberrant salivary gland tissue wherein a developmental inclusion of glandular tissue is found within or, more commonly, adjacent to the lingual surface of the body of the mandible within a deep and well-circumscribed depression. The oldest described occurrence of this phenomenon is in a skull dated to the sixth to fourth centuries BC. The phenomenon was first recognized by Stafne in 1942, hence the eponym.

However, this cyst has been referred to by many other names, including static bone cavity, defect of the mandible, lingual mandibular bone cavity, static bone cyst, latent bone cyst, and Stafne bone defect. The incidence of occurrence has been reported as 0.1-1.3% in various studies. The general consensus is that this is a congenital defect, although it rarely has been observed in children. These lesions may generally be regarded as developmental rather than pathologic defects. A predilection for males over females seems to exist.

Radiographically, the lesion usually appears as an ovoid radiolucency located between the inferior alveolar canal and the inferior border of the mandible in the region of the second or third molars. It can be differentiated from the traumatic or hemorrhagic bone cyst, which by location almost invariably lies superior to the inferior alveolar canal.

Although the classic Stafne cyst is described in the posterior mandible, an anterior variant presenting as a round or ovoid radiolucency in the area between the central incisors and first premolars exists; however, it is far less common.

These lesions generally represent benign developmental anomalies that normally do not require any treatment. A complication occasionally reported in the literature is the development of a true salivary gland neoplasm in the tissue associated with one of the cortical defects. Therefore, recording the finding of these lesions and periodically observing them radiographically seem prudent. Clinical or radiographic changes may indicate the need for further investigation.

Traumatic bone cyst

The traumatic bone cyst also is known as solitary bone cyst, hemorrhagic cyst, extravasation cyst, unicameral bone cyst, simple bone cyst, and idiopathic bone cavity.

The traumatic bone cyst is a relatively frequent lesion both in the jaws and elsewhere in the skeleton. The specific etiology of the lesion is unknown, although several mechanisms have been proposed. The most widely accepted is that these lesions originate from intramedullary hemorrhage caused by trauma. In these cases, failure of organization of the blood clot occurs followed by subsequent degeneration of the clot, eventually leading to an empty bone cavity. Restricted venous drainage leads to increasing edema, which in turn causes continued resorption of trabeculae and expansion of the lesion. Expansion of the lesion tends to stop when cortical bone is reached, thus these lesions are not characterized by any cortical expansion. Instead, they are usually incidental findings on radiographs taken for other purposes. However, it is not unusual for a patient to be unable to recall any trauma to the involved jaw.

The lesion is most commonly found in young persons (median age, 18 y); the male-to-female incidence ratio is 3:2. The lesions occasionally have been reported in the maxilla but are far more common in the mandible. When the cavities are opened surgically, they are generally either empty or filled with a small amount of straw-colored fluid. Shreds of necrotic clot and fragments of fibrous connective tissue have been reported less commonly. Histologically, these cysts may have a thin connective tissue membrane lining or no lining at all.

Radiographically, these lesions tend to appear as smoothly outlined radiolucencies that scallop around the roots of the teeth. They do not displace teeth or resorb roots, and the lamina dura is left intact. They may range from very small (< 1 cm) to very large (involving most of the mandible). They tend to occur above the inferior alveolar canal.

These lesions are usually surgically explored to establish a diagnosis, which is made upon finding an empty cavity. No further treatment is generally necessary because surgical manipulation causes the cavity to fill with blood. Soft tissues are closed, and the lesion tends to heal without further intervention. The extreme rarity of such lesions in older patients suggests that the lesions may be self-limiting and/or subject to resolution over time.

Focal osteoporotic bone marrow defect

Bone marrow may be stimulated in response to unusual demands for increased blood cell production. This hyperplastic marrow may present as focal radiolucencies in the jaws. Of jaw lesions, 75% are reported to occur in female patients, and 85% of jaw lesions are found in the mandible. The lesions are almost always asymptomatic and are discovered as incidental findings on radiographs taken for other indications.

Radiographically, these lesions present as ill-defined radiolucencies of variable size, more commonly in edentulous areas. This suggests that in some cases, the lesions represent failure of normal bone regeneration postextraction. Histologically, the tissue in these areas is composed primarily of red marrow, yellow marrow, or a combination of both with long thin irregular trabeculae that are missing the osteoblastic layer.

The radiographic appearance of these lesions is not pathognomonic; therefore, these lesions are usually diagnosed surgically. Once diagnosed, they require no further specific treatment; however, if the etiology for the increased hematopoietic demands is unknown, consider an investigation.

Aneurysmal bone cyst

In 1942, Jaffe and Lichtenstein first classified the aneurysmal bone cyst as a distinct lesion; it is neither a cyst nor an aneurysm. It was not reported in the jaws until 1958, and although theories abound, the etiology and pathogenesis of this lesion are still unknown. Proposed mechanisms for the formation of the aneurysmal bone cyst include alterations in local hemodynamics leading to venous engorgement, resorption, and replacement with connective tissue and osteoid; futile attempts at repair of a hematoma (eg, what occurs in the giant cell granuloma); and microcyst formation secondary to cellular edema associated with other lesions. Often, but not always, these lesions appear in association with other lesions of bone, such as the unicameral cyst, dentigerous cyst, osteoclastoma, central giant cell tumor, fibrous dysplasia, and osteosarcoma.

Aneurysmal bone cysts have been observed in every part of the skeleton, although more than 50% of lesions occur in the long bones and vertebral column. They occur in jaws of people of all ages, but a predilection for younger patients and female patients exists. Aneurysmal bone cysts are more likely to occur in the mandible than in the maxilla. They may displace but usually do not resorb the dentition, and sensory disturbances generally are not present. The radiographic appearance often is described as cystic, honeycomb, or soap bubble with eccentric expansion. Cortical bone may be thinned or destroyed, and a periosteal reaction may be present.

Histologically, the aneurysmal bone cyst reveals a fibrous connective tissue stroma with many cavernous or sinusoidal blood-filled spaces. Young fibroblasts are present throughout the stroma, and multinucleated giant cells are scattered throughout the lesion. Without the cavernous spaces, this lesion would appear almost identical to the central giant cell granuloma.

Treatment of the aneurysmal bone cyst requires complete removal, and complete removal of the lesion with aggressive curettage is the most common treatment modality. Excellent exposure to facilitate this treatment is necessary because these lesions may bleed copiously, and timely but thorough removal of the lesion helps to decrease blood loss. Failure to completely remove all traces of the lesion carries a significant risk (21-59%) of recurrence. Recommendations for bone grafting of the resultant defect vary according to the remaining clinical situation after removal of the lesion. Some authors recommend excision with cryosurgery for recurrent lesions, while other authors advocate block excision or resection with reconstruction. In the past, radiation was proposed for the treatment of these lesions, but radiation may fail to arrest the lesion and, more importantly, can result in sarcomatous changes.

Odontogenesis

Odontogenic tumors represent the results of interruptions in or reactivation of tissues involved in the normal sequence of odontogenesis. The nature of the neoplasm is determined by the stage of development at which the arrest occurs. A brief review of odontogenesis is helpful in understanding the pathogenesis and behaviors of odontogenic tumors.

At the sixth week of gestation, odontogenesis begins with proliferation of certain areas of oral ectoderm to form the dental lamina. At each of the locations where a tooth will be formed, a downgrowth from the dental lamina forms the beginning of the enamel organ. Together, the enamel organ, dental papilla, and dental sac are the formative structures for the entire tooth and supporting structures. The dental lamina, which originally connected the enamel organ to the oral epithelium, breaks up, thus separating the developing tooth bud from the epithelium of the oral cavity.

Each stage in the development of the tooth is associated with certain events that are summarized below. Interruptions in this sequence may lead to the formation of odontogenic tumors.

Odontogenic Tumors

Ameloblastoma

Ameloblastoma (see the images below) is an entirely epithelial tumor arising from the dental lamina, Hertwig sheath, the enamel organ, or the lining of dental follicles/dentigerous cysts. Ameloblastoma is the most common epithelial odontogenic tumor. Ameloblastomas usually occur in individuals aged 20-40 years; however, the unicystic variant (see Surgical considerations, below) most often occurs in adolescents. This lesion occurs in both the maxilla and mandible, but the posterior mandible is the most common location; only 20% of lesions are found in the maxilla. The lesion is distributed equally between males and females.

Although ameloblastoma generally is not classified as a malignant lesion (a rare malignant variant exists), it is extremely aggressive and infiltrative. Many have suggested that this lesion should be considered a low-grade or indolent malignancy, similar to basal cell carcinoma. Many histologic and behavioral similarities are found between the 2 lesions. It generally does not metastasize but is slow growing, persistent, and hard to eradicate. If ameloblastoma is not noticed as an incidental finding on radiographs taken for other purposes, the first symptom is usually painless bony expansion.

Based on a literature review and meta-analysis, Chae et al estimated that ameloblastomas have a mean growth rate of 87.84% per year, with solid, multicystic ameloblastomas having the highest growth rate, and the peripheral form of the tumor having the lowest such rate. [2]

Radiographic findings

Ameloblastomas typically appear as an expansile multilocular radiolucency in the area of the lower third molar, but they may be found anywhere in the jaws (see the image below). These lesions may be unilocular when small, and they often resorb the teeth they contact. These lesions are never radiopaque.

Histologic characteristics

Ameloblastoma does not have a capsule. The neoplastic component is purely epithelial and resembles the cap stage of odontogenesis (ie, polarized tall columnar cells on the outer aspect of the lesion with SR on the inner aspect, which may form a cyst). The lesion may have a reactive connective tissue component that is not neoplastic. This is a nonfunctional tumor, ie, it does not induce the surrounding connective tissue, which in turn is unable to induce enamel formation. In effect, these tumors represent arrested odontogenesis. Multiple histologic varieties exist, eg, the acanthomatous type in which the SR is replaced by squamous cells and pearls, the granular cell type in which the SR is replaced by granular cells, and the plexiform type in which the SR is reduced or absent.

The treatment of ameloblastoma is surgical excision with wide free margins (see Surgical considerations, below). Appropriate reconstruction may be performed at the same time. All patients with ameloblastoma, regardless of surgical treatment method or histologic type, must be monitored radiographically throughout their lifetime. If excision is inadequate, recurrence is common.

Surgical considerations

See the list below:

Relationship to other lesions

See the list below:

Adenomatoid Odontogenic Tumor

The adenomatoid odontogenic tumor (AOT) is a fairly uncommon tumor, but it usually can be easily identified from its clinical and radiographic appearance. It often is remembered as the "two-thirds tumor." It most commonly occurs in the second and third decades of life (12-20 y). Two thirds of the cases occur in the anterior maxilla, one third occur in the anterior mandible, and it is never found posterior to the premolars. Two thirds of the cases occur in females, and two thirds of the cases are associated with an impacted tooth (usually the cuspid).

This tumor originates from the reduced enamel epithelium of the dental follicle and histologically reproduces the IEE. It is generally asymptomatic but may present with mild swelling or in association with a clinically missing tooth.

Radiographic findings

This lesion generally appears as a well-demarcated radiolucency. In 75% of cases, it is associated with an unerupted tooth, usually the canine. It may contain radiopaque flecks, which represent calcified material. If associated with a tooth, it generally attaches to the tooth further apical on the root than the typical dentigerous cyst.

Histologic characteristics

Technically, this is a hamartoma rather than a true neoplasm because it has a limited growth potential. It has a thick fibrous capsule filled with a proliferation of epithelial elements that form nodules and ductlike structures (eg, organoid nodules of cuboidal or low columnar cells separated by spindly epithelium). In the absence of connective tissue to induce the formation of enamel, the product of these cells, a pre-enamel matrix, is thought to degenerate and ultimately leave areas of dystrophic calcification and amyloid.

The recommended treatment of these lesions is simple removal. If left alone, these structures probably involute. However, they can become quite large. Most are removed at biopsy. If AOT is incompletely removed at biopsy, the literature suggests that the remainder of the lesion degenerates. They are not known to recur.

Calcifying Epithelial Odontogenic Tumor

The calcifying epithelial odontogenic tumor (CEOT), or Pindborg tumor, is a benign infiltrative odontogenic tumor that is one of the rarest. It is named after Jens Pindborg, the Danish oral pathologist. It is most often found in the mandibular molar/premolar region, but 33% of cases are found in the maxilla. It is associated with an unerupted or impacted tooth in 50% of cases. CEOT is an infiltrative neoplasm and causes destruction with local expansion. It is derived from the stratum intermedium and has a lower growth potential than ameloblastoma. Not surprisingly, it is less aggressive than ameloblastoma.

Radiographic findings

These lesions can be radiolucent, but they more characteristically are mixed lucent and opaque masses, exhibiting a snow-driven appearance.

Histologic characteristics

The histologic view of this lesion is worrisome because it appears as invasive infiltrative islands in bone. These islands look like pure squamous cells with a high degree of nuclear pleomorphism; however, Liesegang rings (ovoid dystrophic calcifications), a normal mature cytoplasm (large polyhedral cells with good intercellular bridges and filled with mature keratin granules), and the lack of mitotic figures help to distinguish this lesion from squamous cell carcinoma. The pleomorphism noted is secondary to degeneration of the nuclei and necrobiosis, and dystrophic calcification and amyloid conversion are characteristic in dying epithelial cells.

The treatment of this lesion is complete surgical excision. The recurrence rate for CEOT is 4%. The lesion is slow growing and requires long-term follow-up monitoring for recurrence (at least 5-10 y). No cases of malignant transformation are reported.

Keratinizing and Calcifying Odontogenic Cyst

The keratinizing and calcifying odontogenic cyst (KCOC), or Gorlin cyst, is not actually a cyst but rather a neoplasm with cystic tendencies. Some KCOC lesions are actually solid. This is a very rare lesion with no age, sex, or location predilections. KCOC may be found anywhere in the jaws, and one fourth of lesions are found in peripheral soft tissue (eg, gingiva). If KCOC is not discovered as an incidental finding on radiographic examination, the earliest clinical presentation usually is a localized swelling.

These lesions arise from a more mature enamel epithelium than ameloblastoma, and, accordingly, they have less growth potential.

Radiographic findings

These are nondescript radiolucencies that may contain flecks of opacity. They may become quite large if not discovered serendipitously.

Histologic characteristics

These lesions are lined by an epithelium that is similar in appearance to ameloblastoma (eg, polarized basal layer and SR are present). KCOC appears somewhat similar to the unicystic ameloblastoma, with masses of keratinized squamous epithelial cells within the SR. However, these cells have no nuclei and are called ghost cells. This ghost epithelium eventually herniates into the connective tissue, causing a connective tissue foreign body response that results in dentinoid dystrophic calcification and the formation of granulation tissue. More simply, this lesion represents enamel epithelium that has a tendency to mature but is unable to form enamel. The result is the formation of ghost keratin that may, in turn, induce dentinoid. The similarities between this lesion and the craniopharyngioma have previously been mentioned.

These lesions are surgically removed and rarely recur after excision.

A note on terminology: Often there is discussion, particularly amongst pathologists, as to the correct name for a specific entity and, from time to time, terminology changes. A recent discussion on the Bulletin Board of Oral Pathology noted that at one institution the term calcifying odontogenic cyst (Gorlin cyst) is used for the cystic version of this lesion, while dentinogenic ghost cell tumor is used for the “solid, non-cystic lesions” composed of dentinoid and ghost cells. A similar terminology discussion has simultaneously been entertained on the subject of the odontogenic keratocyst. The important take-home point is that good communication with the pathologist examining the lesion is a necessity to make sure that the treating surgeon and the pathologist are indeed talking about the same lesion and to ensure that the treatment options to be offered are appropriate to the disease entity sampled.

Odontogenic Myxoma

This is a benign infiltrative lesion that is clinically indistinguishable from ameloblastoma. It is found in tooth-bearing areas, and a slight predilection for the mandible exists. It generally appears in the early third to fourth decades of life as a slow-growing expansile lesion. If odontogenic myxoma is left untreated, it is invasive and destructive. It is derived from dental mesenchyme (papilla) or follicle.

Radiographic findings

The radiographic appearance of this lesion is not distinctive. It appears quite similar to ameloblastoma (eg, multilocular radiolucency), though some authors believe that the individual loculations are somewhat smaller in odontogenic myxoma (myxofibroma).

Histologic characteristics

A few stellate fibroblasts with copious amounts of hyaluronic acid, scant collagen fibrils, and no capsule describe the histologic appearance of this lesion. The hyaluronic acid component stains with Alcian blue, reminding one of the appearance of Wharton jelly. This lesion looks like developing pulp and may be confused with a developing third molar.

As with ameloblastoma, this lesion is treated with block excision. Recurrences occur although with somewhat less frequency than with ameloblastoma.

Ameloblastic Fibroma

Ameloblastic fibroma is a true mixed tumor arising from a combination of 2 embryonic tissues. The epithelial component is able to induce mesenchyme but not to the extent of developing dental hard tissues. It is a relatively uncommon tumor of young people (aged 5-20 y); 75% of ameloblastic fibromas are found in the posterior mandible in the area of a developing tooth. It is benign and expansile, growing as a pushing front rather than invading surrounding tissues.

Radiographic findings

This lesion appears as a uniocular or bilocular radiolucency, most often in the posterior mandible. The radiographic appearance is identical to that of unicystic ameloblastoma, and both lesions should be differential diagnoses because they affect similar age groups and have similar clinical and radiographic appearances. Histologic examination differentiates the two.

Histologic characteristics

The epithelial component of this lesion is almost identical to that of ameloblastoma; however, the connective tissue component looks like dental pulp. It is a young, cellular, homogenous connective tissue without much dense collagen. The epithelial and connective tissue components grow together inside a capsule.

The treatment of this lesion is block excision with a border of normal bone. With simple enucleation, recurrence rates of 20-40% have been reported. Sarcomatous change (ameloblastic fibrosarcoma) has also been reported with recurrence or inadequate excision.

Ameloblastic Fibro-Odontoma

Ameloblastic fibro-odontoma is an extremely rare odontogenic lesion that develops dental hard tissues (eg, dentin, enamel, cementum). It appears most often before age 20 years and has a slight predilection for the premolar area in either jaw. Although these lesions can become quite large, they generally do not have much growth potential.

Radiographic findings

Ameloblastic fibro-odontoma appears as a well-demarcated radiolucency with a large central opacity. These lesions almost always are found in association with a tooth. Some similarity exists in radiographic appearance to that of the Pindborg tumor and Gorlin cyst because this is a mixed radiolucent/radiopaque lesion. If located in the anterior mandible, AOT also may be included in the radiographic differential diagnoses.

Histologic characteristics

This lesion has the histologic characteristics of ameloblastic fibroma. However, epithelial induction of connective tissue occurs to the point of histodifferentiation, leading to presence of dentin, enamel, and/or cementum in the microscopic presentation.

Surgical excision of ameloblastic fibro-odontoma is the usual proposed treatment. These lesions do not often recur. The literature contains some support for sarcomatous change with recurrence.

Complex Odontoma

Complex odontoma lesions represent further histologic differentiation of the odontogenic pluripotential epithelium. Findings from this lesion resemble those of ameloblastic fibro-odontoma but extended one step further. The epithelium in this lesion has involuted, leaving disorganized dental hard tissues in place. These are common lesions, and they persist throughout life. They are usually detected in adolescence and have a predilection for the mandibular molar regions; however, they can be found in other areas of the jaws.

Radiographic findings

These lesions are generally described as sunburst radiopacities surrounded by a thin, uniform, radiolucent rim. Although this description may have some superficial resemblance to the radiographic description of osteosarcoma, the association with a tooth, the clear demarcation of the lesions' borders, and the lack of pain and/or swelling serve to delineate this very benign lesion from osteosarcoma.

Histologic characteristics

The histodifferentiation of this lesion is extended one step further than that of ameloblastic fibro-odontoma. In complex odontoma, a physiologic reduction of the ameloblastic epithelium is found. A mixed honeycomb presentation of enamel, cementum, dentin, and pulpal tissue is present. Histodifferentiation but no morphodifferentiation is observed in this lesion.

Simple removal or radiographic observation is the method of treatment. These lesions do not recur.

Compound Odontoma

This is the most common odontogenic tumor. It represents the product of both histodifferentiation and morphodifferentiation of odontogenic tissues, resulting in what appears as a cluster of multiple abortive teeth. It is most commonly found in the maxillary anterior alveolar bone but may be located anywhere within the tooth-bearing segments of the jaws. It is often responsible for preventing normal tooth eruption, thus it is usually discovered during adolescence.

Radiographic findings

Multiple tiny toothlike structures are contained within a fine radiolucent rim.

Histologic characteristics

Histology of compound odontomas approaches normal tooth structure. Gross clinical examination is usually sufficient for diagnosis.

Simple removal is the method of treatment. These lesions do not recur.

Cementoblastoma

Cementoblastoma, as distinguished from cementoma, is a true neoplasm of cementum. This benign neoplasm is rare and is usually observed in patients younger than 25 years. It is most often found in association with the apex of the mandibular first molars (50% of lesions), and it is never found in association with the anterior dentition. The lesion is usually asymptomatic, although occasionally the associated tooth may be slightly sensitive to percussion.

Radiographic findings

A round opaque sunburst mass attached to the apex of a tooth that is well-demarcated and surrounded by a thin radiolucent rim is observed. The lesion obscures the lamina dura. Students sometimes confuse it with condensing osteitis, a common lesion resulting from low-grade periapical irritation that stimulates bone growth. Although the most usual location for the 2 lesions is the same, condensing osteitis does not obscure the periodontal ligament (PDL) space and tends to be more irregular in outline. The mature cementoma, also known as periapical cemental dysplasia, is another common lesion that students may confuse with cementoblastoma. However, cementoma is usually located in the mandibular anterior region and does not obscure the PDL space. Cementomas actually have 3 developmental stages: osteolytic (at which point the lesion appears as a radiolucency), cementoblastic (mixed radiolucent/radiopaque), and mature (radiopaque).

Histologic characteristics

Plump cementoblasts separated by cemental partitions form the histology of this encapsulated lesion.

Removal of attached tooth and tumor is the method of treatment. No recurrences are reported.

References

Siar CH, Ong ST, Ng KH. Adenomatoid odontogenic tumour: a case study with radiographic differential diagnostic considerations. Singapore Dent J. 1996 Jul. 21(1):19-22. [Medline].

Chae MP, Smoll NR, Hunter-Smith DJ, et al. Establishing the natural history and growth rate of ameloblastoma with implications for management: systematic review and meta-analysis. PLoS One. 2015. 10(2):e0117241. [Medline]. [Full Text].

Collings SJ, Harrison A. Recurrent ameloblastoma?--An historic case report and a review of the literature. Br Dent J. 1993 Mar 20. 174(6):202-6. [Medline].

DelBalso AM. Lesions of the jaws. Semin Ultrasound CT MR. 1995 Dec. 16(6):487-512. [Medline].

Giuliani M, Grossi GB, Lajolo C, Bisceglia M, Herb KE. Conservative management of a large odontogenic keratocyst: report of a case and review of the literature. J Oral Maxillofac Surg. 2006 Feb. 64(2):308-16. [Medline].

McIntosh JJ, Campbell JH, Aguirre A, Reddy LV, Elhadi H. Expansile mass of the maxilla. J Oral Maxillofac Surg. 2008 Jun. 66(6):1253-8. [Medline].

Moleri AB, Moreira LC, Carvalho JJ. Comparative morphology of 7 new cases of calcifying odontogenic cysts. J Oral Maxillofac Surg. 2002 Jun. 60(6):689-96. [Medline].

Muller S, Waldron CA. Primary intraosseous squamous carcinoma. Report of two cases. Int J Oral Maxillofac Surg. 1991 Dec. 20(6):362-5. [Medline].

Pogrel MA. The use of liquid nitrogen cryotherapy in the management of locally aggressive bone lesions. J Oral Maxillofac Surg. 1993 Mar. 51(3):269-73; discussion 274. [Medline].

Sadeghi EM, Sewall SR, Dohse A, Novak TS. Odontogenic tumors that mimic a dentigerous cyst. Compend Contin Educ Dent. 1995 May. 16(5):500, 502, 504 passim. [Medline].

Sampson DE, Pogrel MA. Management of mandibular ameloblastoma: the clinical basis for a treatment algorithm. J Oral Maxillofac Surg. 1999 Sep. 57(9):1074-7; discussion 1078-9. [Medline].

Schaefer WG, Hine MK, Levy BM. A Textbook of Oral Pathology. 4th ed. WB Saunders Co; 1983. 258-317.

Sikes JW Jr, Ghali GE, Troulis MJ. Expansile intraosseous lesion of the maxilla. J Oral Maxillofac Surg. 2000 Dec. 58(12):1395-400. [Medline].

Souza LN, Souza AC, Gomes CC, et al. Conservative treatment of calcifying odontogenic cyst: report of 3 cases. J Oral Maxillofac Surg. 2007 Nov. 65(11):2353-6. [Medline].

Pogrel MA. The keratocystic odontogenic tumour (KCOT)--an odyssey. Int J Oral Maxillofac Surg. 2015 Dec. 44 (12):1565-8. [Medline].

Kaplan I, Anavi Y, Hirshberg A. Glandular odontogenic cyst: a challenge in diagnosis and treatment. Oral Dis. 2008 Oct. 14 (7):575-81. [Medline].

Kaplan I, Anavi Y, Manor R, Sulkes J, Calderon S. The use of molecular markers as an aid in the diagnosis of glandular odontogenic cyst. Oral Oncol. 2005 Oct. 41 (9):895-902. [Medline].

Contributor Information and Disclosures

Kim E Goldman, DMD Mt Sinai St Luke's/Roosevelt Hospitals

Francisco Talavera, PharmD, PhD Adjunct Assistant Professor, University of Nebraska Medical Center College of Pharmacy; Editor-in-Chief, Medscape Drug Reference

Karen H Calhoun, MD, FACS, FAAOA Professor, Department of Otolaryngology-Head and Neck Surgery, Ohio State University College of Medicine

Arlen D Meyers, MD, MBA Professor of Otolaryngology, Dentistry, and Engineering, University of Colorado School of Medicine

Ted L Tewfik, MD Professor of Otolaryngology-Head and Neck Surgery, Professor of Pediatric Surgery, McGill University Faculty of Medicine; Senior Staff, Montreal Children's Hospital, Montreal General Hospital, and Royal Victoria Hospital

bukspottkörtel tumör hund

Tillsammans med avvikelser i hundens blodprover inkluderar tidigare tecken på att en hund kan lida av en tumör i bukspottkörteln en underlåtenhet att äta eller förlust av aptit, viktminskning, listlessness eller slöhet.

Diagnoising pankreas tumörer hos hundar

Om du märker svullnad eller känslighet i hundens mage som varar längre än några dagar, besök din vet. Din veterinär kommer att undersöka din hund och kontrollera om en massa eller knöl i hundens mage. För att bekräfta att det finns en massa på din hunds bukspottkörteln, kommer din veterinär för röntgen. Ibland används en ultraljudsundersökning, samma teknik som används under graviditet, att sätta fingret på typ av bukspottskörteln tumör. Om din hund har en bukspottskörteln tumör, visas ofta laboratorietester uttorkning, en störd tarm och tecken på gulsot.

Behandling av tumörer i bukspottkörteln hos hundar

Tumörer är ibland behandlas med kirurgi, men generellt när hundar diagnostiseras med pankreas tumörer, är det ofta för sent. Vid den här tiden har cancer oftast spridit sig utanför bukspottkörteln att närliggande organ och lymfknutor. Sällan, när upptäckte tidigt innan det sprider sig, en tumör kan avlägsnas kirurgiskt från en hunds bukspottkörteln och hunden kan gå på att återhämta sig fullt ut. Cytostatikabehandling är ett annat alternativ, men återigen, det är ofta en fruktlös ansträngning eftersom majoriteten av exokrina tumörer i bukspottkörteln i hundar resultera i död, oavsett cytostatikabehandling.

Ta hand om en hund med tumörer i bukspottkörteln efter Sugery

Om din hund genomgår kirurgi för en bukspottskörteln tumör, kräver han några dagars vistelse på djursjukhus. Där, kan ditt husdjur få mat genom en inmatningsröret medan hans tarmen återhämtar sig efter operation. Din hund kommer att kräva mediciner som ordinerats av din veterinär efter operationen, och han kan fortfarande behöva inmatningsröret på när han återvänder hem.

Att förebygga tumörer i bukspottkörteln hos hundar

Eftersom forskarna inte vet vad som orsakar tumörer i bukspottkörteln hos hundar, förebyggande inte möjligt. Tidig upptäckt är det nästa bästa alternativet till förebyggande när det gäller pankreas tumörer hos hundar. Detta innebär att du ska ta din äldre eller medelålders hund till veterinären om hon upplever smärta i buken, viktminskning, gulfärgning av ögon eller kräkningar. Om din hund är oturen att ha en bukspottskörteln tumör, du kanske kunna ta bort den om du upptäcka sjukdomen tidigt nog, innan det sprider sig till andra organ eller överväldigar bukspottkörteln till den punkt där kirurgi är inte längre möjligt.

Hals tumörer hos hundar

Hals tumörer hos hundar är ofta maligna. Ofta, på grund av platsen, är hals tumörer inte märkt tills de har blivit ganska stor och i många fall sprida sig till andra organ. Ibland är symtom som förekommer så liten att de gå obemärkt förbi. Tidig diagnos och snabb behandling är absolut nödvändigt att öka chanserna för ett lyckat resultat.

Sköldkörteln tumörer visas på sköldkörteln, som är på halsen, på vardera sidan av luftstrupen. Man tror att vissa raser som boxer, beagle och golden retriever, är mer benägna att utveckla sköldkörteln tumörer. Den genomsnittliga åldern då dessa tumörer visas är nio år. Enligt veterinär Partner är sköldkörtel tumörer elakartade i 87 procent av fallen. Larynx tumörer uppstår i delen av halsen som innehåller stämbanden. Olika typer av tumörer i struphuvudet inkluderar rhabdomyoma, extramedullary, chondrosarcoma, plasmacytoma och osteosarkom. De flesta är oftast maligna med undantag för rhabdomyoma, vilket kan bli ganska stor, men är godartade.

Det kan finnas några tidiga symptom i hals tumörer. När tumörerna ökar i storlek kan du märka din hund är hosta, har svårigheter att svälja eller upplever en förlust av aptit. Finns ibland det blod i hundens saliv och en illaluktande andedräkt lukt är närvarande. En förändring i din hunds bark kan märkas.

Hals tumörer av alla slag ofta är först märkte under veterinärmedicinska rutinundersökningar. Tumörer i struphuvudet kan vara biopsier vid undersökningen på grund av deras tillgänglighet. Andra tumör platser är inte så lätt att nå. Efter inledande identifieringen är det nödvändigt att fastställa omfattningen av lokala invasion, malignitet och metastasering till avlägsna områden. Blood profil bedömningar, ultraljud, omfattningar och magnetisk resonanstomografi är anställda, antingen enskilt eller i kombination, att ytterligare tillgång omfattningen av tumörens reach.

Behandlingar

Behandlingar varierar beroende på typ, invasionsförmåga och cancertumören stoppas. Tumörer som är fritt rörliga med ingen påvisbar spridning är oftast avlägsnas kirurgiskt. Operation är ofta inte effektiva för att helt avlägsna tumörer som är invasiva. I detta fall, följs kirurgi vanligtvis av strålbehandling.

Komplikationer och resultat

Komplikationer kan uppstå i hals tumörer på grund av sjukdomen samt behandlingarna. Smärta är ofta närvarande från tumören själv. Kirurgi och brinnande effekterna av strålning orsaka ytterligare smärta. Hosta, heshet och svårigheter att svälja ofta först presentera som symtom men fortsätta eftersom effekterna av strålbehandling. Smärta och svårigheter att svälja kan Matt hundens vilja och förmåga att äta, vilket resulterar i förlust av vikt och näringsmässiga underskott vid en tidpunkt när båda är viktigast. Spridning till andra organ orsakar ytterligare svårigheter beroende på vilka organ är inblandade. Pågrund metastaserande av många hals tumörer är döden ofta det slutliga utfallet.

Bukspottkörteln smärtsymptom

Bukspottkörteln är ett viktigt organ, del av både mag- och endokrina system. Medicinska sjukdomar, såsom akut pankreatit kan orsaka smärta i bukspottkörteln. Vanliga symptom inkluderar borrande smärtor i mellersta buken och aptitlöshet. Det är viktigt att identifiera om du har bukspottskörteln smärta. Om du gör, tala med din läkare omedelbart.

Bukspottkörteln

Bukspottkörteln är en fisk-formad organ som sträcker sig över buken bakom magsäcken och bredvid gallblåsan. Bukspottkörteln är ansvarig för produktion av matsmältningsenzymer och viktiga hormoner såsom insulin.

Gemensamma smärtsymptom

Det vanligaste symtomet på bukspottkörteln smärta är en känsla av obehag i övre delen av buken, under revbenen och oftast i mitten av kroppen. Bukspottskörteln smärta kan dock även kännas på höger eller vänster sida. Smärtan kan variera från tolerabla till svår och är vanligtvis en stadig, borrning-liknande smärta. Smärtan kan också stråla bakåt, bröstet eller nedre delen av magen. Smärta som följd av alkoholmissbruk oftast manifesteras inom en till tre dagar efter en binge.

Andra symtom

Andra symptom på pankreascancer smärta och/eller sjukdom är illamående, kräkningar, aptitlöshet, buk uppblåsthet, feber, andningssvårigheter, svaghet och chock. Personer med pankreascancer smärta normalt hittar alla positioner att vara obekväm och äta gör smärtan mår sämre.

Akut pankreatit

En vanlig orsak till bukspottskörteln smärta är akut pankreatit, eller inflammation i bukspottkörteln. Under en attack av akut pankreatit, de enzymer som produceras av bukspottkörteln vända och attackera bukspottkörteln istället för släpps ut i matsmältningssystemet. Gallsten och alkoholism är de två ledande orsakerna till pankreatit. Mediciner, bukkirurgi, fysisk skada, metabola förhållanden, kirurgisk komplikation och vissa infektioner, såsom viral hepatit, kan också orsaka akut pankreatit.

Bukspottkörtel störningar

Bukspottskörteln smärta är oftast ett tecken på ett allvarligt medicinskt tillstånd eller sjukdom såsom pankreatit (kronisk eller akut), cancer, tumör eller diabetes. Tala med din läkare omedelbart om någon bukspottskörteln smärta du har.

Örat tumörer hos hundar

De vanligaste öra tumörerna hos hundar omfatta ceruminous körtel adenom (kallas även adenocarcinom), talgkörtelaktiviteten tumören och basalcellscancer tumör, enligt Pet plats. Ceruminous körtel adenocarcinom tumörer är sällsynta men är den vanligaste maligna öra tumör som uppstår hos hundar. En basal cell tumör är en cancer, långsamt växande tumör som sällan sprider sig till andra delar av kroppen. Dessa tumörer förekommer oftast i cocker spaniels och poodles. FETTKÖRTEL tumörer är vanliga, och de kan vara godartade eller elakartade.

Tecken och symtom

Under den tidiga fasen av tumörtillväxt har din hund ofta inga symtom. Du eller din veterinär kan bara råkar hitta tillväxten när den granskar din hund. Om du märker en tillväxt i eller runt hundens öra, ta din hund till veterinären för en examen. Symtom som kan uppstå när tumören växer är hudförändringar på örat, blödning, lukt eller flytningar från örat, eller problem med balansen.

För att diagnostisera typ av örat tumör i en hund, veterinären kan göra blodprov eller röntgen eller katt skanningar. Avgöra om en tumör är elakartade kräver en biopsi.

Behandling

Behandling för ett öra tumör i en hund beror på typ, storlek och läge av tumören. Att kirurgiskt ta bort tumören är ofta behandling av valet. För en elakartad tumör som veterinären inte kan ta bort helt, kan din hund behöver strålbehandling. Följ din veterinär anvisningar för skötsel av din hund efter behandling, och omedelbart kontakta din veterinär om din hund har tecken på en upprepning. Prognosen för örat tumörer hos hundar beroende på tumörens typ, placering och storlek, och om tumören helt kan avlägsnas med kirurgi.

Överväganden

Utväxter än tumörer kan uppstå i en hunds öra. Exempel är vårtor, hud taggar eller hematom. Medan många utväxter är ofarliga, är det enda sättet att veta säkert att kolla med veterinär.

Hur du hittar zonen zonterapi bukspottkörteln

Instruktioner

• Börja sessionen genom att rengöra fötter med varmt vatten och bedömning av fötterna för hudåkommor, onödigt känslighet eller spänning. Värma upp fötterna genom att rotera anklarna, stretching Akilles senor, vrida fötterna för att värma upp ryggraden, och genom att dra och roterande tårna.

• Ta upp patientens högra fot. Köra din tumme ner insidan av foten tills du kommer till mitten av foten, precis som foten börjar arch. Detta är zonen bukspottkörteln ligger omedelbart nedanför magen zonen. Använda interaktiva foten karta utgiven av föreningen Reflexologists som hjälp (se resurser).

• Ta din patientens vänster hand och köra tummen längs botten inuti vänster om handen, ner från tummen pad. Den motsvarande bukspottkörtel zon på handen är ett stort område som går inåt mot botten av handflatan. Finns i resurser för en interaktiv hand karta.

• Manipulera antingen fötterna eller händerna med hjälp av din vanliga zonterapi tekniker, såsom gnugga, trycka på och stretching för att bryta ner alla kristallina avlagringar i det drabbade området. Om du behandlas ett specifikt bukspottskörteln problem, du bör också uppmärksamma binjuren zoner, som är tillhörande delar av kroppens endokrina systemet.

Lipas nivåer i hundar och Cushing sjukdom

Cushing sjukdom eller hyperadrenocorticism, händer ofta i människor, hundar och hästar. Även om det kan hända på grund av yttre faktorer, Cushings bärs vanligen i hundens gener och uppträder oftast hos äldre hundar av vissa raser.

Cushing sjukdom fakta

Cushing sjukdom beskriver en binjure sjukdom där binjurarna en hunds fel. Binjurarna får felaktiga signaler och släppa ut för mycket kortisol i blodet. Detta överflöd av kortisol leder till symtom som tunn hud, håravfall, trötthet, svullen buk och immunsuppression.

Orsaker--hypofysen

En hunds adrenal system innehåller en komplex process av trigger och reaktion. Allmänt, hypofysen frigör ACTH reaktion på en stressande situation. ACTH utlöser sedan den adrenal glad att släppa kortisol och adrenalin, som sporrar hundens kropp till handling. Hypofysen tumörer och genetik kan störa denna process och leda till Cushings. Hypofysen tumörer är en av de vanligaste orsakerna till Cushings.

Orsaker--binjuren

Störningar i binjuren orsakar också Cushing sjukdom. Hundar som har tagit skada till binjuren producerar för mycket kortisol utan någon hjälp från hypofysen. Överanvändning av kortikosteroider och steroider skadar binjurarna och lämnar dem oförmögna att kontrollera produktion och frisättning av kortisol.

Behandling

Även om Cushings är en allvarlig kemisk sjukdom, är det inte dödlig på egen hand. När en veterinär har positivt diagnosen Cushings, ordinerar han eller hon ett program för livstid. Cushings medicin kontrollerar funktionen av både binjure och hypofys, medan livsstilsförändringar stödja hundens förändrade kropp.

Lipas är en mag-enzym, normalt släpptes av bukspottkörteln att bryta ner stärkelse i mag-tarmkanalen. När en hund har pankreatit eller inflammerad bukspottkörtel, släpper orgeln mer lipas än vanligt. Enligt VetInfo är förhöjd lipas nivåer också förknippade med njursjukdom, tarmproblem och uttorkning. En vet en hund lipas nivå i ett standard blodprov för hälsa och informerar ägare om deras hund har förhöjd lipas.

Orsaker och anslutningar

Även om lipas nivåer har inget direkt samband med Cushing sjukdom, kan de ha en indirekt anslutning. Enligt Cornell University ökar användning av steroider ibland lipas nivåer. Eftersom steroider kan skada binjurarna, och föra på Cushings, ökad lipas ibland anger en föregångare av Cushing sjukdom. Hög lipas nivåer berätta en vet att binjurarna skador är möjligt och att en hund bör testas och såg för Cushings.

Fosfatidylserin för Cushing sjukdom

Behandlingmål

När Cushing sjukdom diagnostiseras, är målet med behandling att undertrycka adrenal överproduktion av kortisol. Över tiden producerar för mycket kortisol i hundens kropp problem liknande dem från överanvändning av steroid medicinering, inklusive bukspottkörteln och muskuloskeletala problem. Att minska kortisol produktionen är inte ett botemedel för Cushing sjukdom, men det är nödvändigt att bromsa den långsiktiga nedgången som kommer med sjukdomen. Det mest förskrivna läkemedlet, Lysodren, förstör binjuren celler nog att sakta produktionen av kortisol. Veterinärer skulle kunna sänka dosen av Lysodren när fosfatidylserin används parallellt, tyder på en kolumn i December/januari 2007 av djur Wellness magazine.

Receptfria alternativ

Potentiella svårighetsgraden av Cushing sjukdom motiverar alltid användning av föreskrivna mediciner. Vissa hundägare lägga till fosfatidylserin behandling först efter start traditionella droger, för att bedöma effektiviteten av receptbelagda läkemedel ensam. Som en fosfolipid, eller en fettsyra som innehåller fosfat, stöder fosfatidylserin hjärncell och neurotransmittor funktion. Hos hundar, kan det naturligt undertrycka binjurarna och minska kortisolnivåer för att komplettera den repressiva åtgärden av Lysodren, enligt djur Wellness.

Anekdotiska rapporter

Även om vissa veterinärer rapport framgång när du använder fosfatidylserin som ett komplement Cushing sjukdom terapi, att varje hund svara annorlunda på en kombination av traditionella och icke-traditionella läkemedel, enligt djur Wellness. Om du använder fosfatidylserin när de behandlar din hund för Cushing sjukdom, be din veterinär vilka biverkningar kan förväntas, och i vilka doser.

Inköp och dosering

Fosfatidylserin kan köpas som fosfatidylserin isolera eller som en del av ett komplex tillägg. Vid behandling av hundar för Cushing sjukdom, minnesförlust och kognitiva, rekommenderar WellVet.com 100 mg kapslar av fosfatidylserin isolera administreras en till två gånger per dag. Rådfråga din veterinär innan du börjar behandling med fosfatidylserin, vara säker du använda den bästa dosen för din hund.

Vetenskapliga bevis

Det finns några vetenskapliga bevis att fosfatidylserin hjälper hjärnans åldrande hund på andra sätt. En studie från 2008 i Journal av veterinärmedicinska beteende ses över användningen av fosfatidylserin som en behandling för försämring av kognitiva funktioner hos äldre hundar. Forskare rapporterade att fosfatidylserin förbättrat minne i gamla djur med olika grader av demens. De noterade också att tillägget vänt minnesförlust och erbjöd brett nervskyddande egenskaper.

Diabetes hos hundar och blindhet

Diabetes är en allvarlig hälsofråga hos hundar som kan leda till ett antal komplikationer inklusive blindhet. Att känna symtom på diabetes och blindhet kräver en uppmärksamhet på hundens beteende och ett förverkligande av förändring i rutin. Din hund beror på att erkänna tecken. Om du notera någon allvarlig förändring i beteende, ska äta vanor eller trötthet i din hund, du kontakta din veterinär.

Diabetes hos hundar

Till skillnad från människor är den vanligaste typen av diabetes hos hundar typ 1. Detta innebär att bukspottkörteln inte längre producerar insulin och det kommer att behöva införas via injektion i hundens system. Vissa sjukdomar kan också leda till bukspottkörtel störningar vilket leder till bristande produktion av insulin. Utan insulin, kan inte hundens celler få välbehövlig glukos från blodet som kommer att orsaka extrem letargi. Om det upptäcks tidigt nog, kan en hund diabetes behandlas med insulin, motion och kost. Men om de lämnas därhän, kan allvarliga hälsoproblem, såsom blindhet, förekomma.

Symptom på Diabetes och blindhet

Det är ofta svårt att märker symtom på diabetes hos din hund. Din hund kan äta mer men fortfarande gå ner i vikt, har svår trötthet, ökad törst och ökad urinering. Hundar är stoiska när det kommer till obehag eller smärta så du inte kanske omedelbart märker om din hund gradvis förlorar synen. Eftersom hundar även använda lukt, touch och deras svans för att navigera förutom syn, kan de kompensera för att inte vision. Om din hund plötsligt blir ovilliga att flytta från en plats till en annan, rör sig långsammare än normalt, verkar förvirrad eller stötar in i saker, bör du ta den till veterinären.

Komplikationer

Bygga upp om diabetes lämnas obehandlade, sockret i hundens blod kommer att och börja skada organ, inklusive näthinnan och synnerven och andra delar av ögonen. Detta är vad som orsakar diabetes blindhet. När denna process börjar, det kan inte återföras och skadorna kan inte repareras. Andra komplikationer är undernäring, muskel nedbrytning, en uppdelning av fett som källa av energi, uttorkning och döden.

Andra orsaker till blindhet

Vissa blindhet hos hundar är ärftligt och inte ett resultat av höga blodsockernivåer. Progressiv retinal atrofi är vanligt i vissa raser och resulterar i en gradvisa förfall av näthinnan. Andra sjukdomar som kan leda till blindhet hos hundar inkluderar Cushing sjukdom, grå starr, högt blodtryck, glaukom och obehandlade ögoninfektioner.

Behandling för diabetes blindhet

Det finns ingen behandling att vända diabetes blindhet hos hundar. I stället måste en ägare justera levnadsvillkoren för hunden för att underlätta dagliga rutin. Blockera av trappor och hålla möbler där det inte är således att skapa nya hinder för hunden. Hålla den fri från skräp som kan hindra din hund hus. Alltid tala med din hund när du skriver in rummet och när du sällskapsdjur eller exploatera det. Om du har andra hundar, sätta klockor på sina halsband så blinda hunden blir medvetna om deras närvaro och kan följa dem. De flesta hundar kommer att anpassa sig väl till deras nya funktionshinder.

Pankreasinsufficiens kost

Pankreasinsufficiens eller exokrin pankreasinsufficiens (EPI) kännetecknas"av en minskning eller avsaknad av pankreasenzymer i hunden," enligt veterinären Race Foster, DVM. När en hund har EPI, mat inte kan absorberas eller rötas, återstår i mag-tarmkanalen och skickas osmält i avföringen. Utan pankreas enzym terapi, kan en hund svälta ihjäl trots att äta hela tiden. EPI hund har unika behov och kostbehov att förändringar över tid. Hantera pankreasinsufficiens kräver enzymer, näringsriktig kost, prova, tålamod och stöd.

Rå församlingen och hem lagade måltider

Många hundar med EPI frodas på rå församlingen och vissa ägare hitta en rå kost är den enda som fungerar för sina hundar, men andra EPI hundar kan inte tolerera en rå församlingen. Du kan laga din egen rå församlingen med något kött eller fågel, plus orgel kött och fint mald eller mosade grönsaker. Alltid införa endast en ändring eller tillägg i taget och övervaka pall bildandet. Om avföring blir lös, minska eller eliminera det visst protein, grönsaker eller ingrediens från kosten. Några ben bör ingå, men enligt EPI pedagog, Olesia Kennedy, "det handlar om bajs! Om avföring. har en massa vita till dem, det innebär att de får för mycket ben och kan inte smälta den. " Du kan också köpa frysta eller färska färdiga rå mat kost på sällskapsdjur lagren, rå mat coops eller online.

Veterinary Diet

Vissa veterinärer rekommenderar en inledande diet av en ordination eller veterinär mat, med hydrolyserat råvaror, som är kolhydrater och proteiner kemiskt uppdelad i små partiklar för lättare absorption i tunntarmen. Dessa livsmedel tenderar att vara baserade på stärkelse och många EPI hundägare väljer inte att använda recept kost eller att använda dem på kort sikt innan du byter till sädeskorn-fri kost.

Kommersiella livsmedel

Många ägare mata sädeskorn-fri kibble och/eller hög kvalitet hermetisk hundmat, några göra husmanskost och andra foder en kombination av kommersiella och hembakat. Pankreasinsufficiens Dieter kräver lågt fiberinnehåll, så EPI hundar bättre på korn gratis kommersiella livsmedel, om torka kibble eller burk hundmat. När du väljer en mat, prova att starta med en som har ca 4% fibrer och 12 procent fett innehåll, även om vissa hundar tål mer fett. Alla hundar behöver lite fett i kosten att ordentligt underhålla kroppen och hjärnans funktioner och hålla huden och rockar blir torr, så när du etablera att din EPI hund får rätt mängd enzym ersättare i sin kost, kan du överväga att långsamt öka fetthalten. En ny förändring i utfodring rekommendationer gäller fett. I sin uppsats 2003 EPI förklarade Dr Edward J. Hall att "det finns experimentella bevis som visar att andelen fett absorption ökar ju högre andelen fett som matas. Gällande rekommendationer är därför endast att ge en god kvalitetsmat."

Pankreasenzymer

Oavsett hur du väljer att förbereda din hunds mat, är det bäst att blanda pulverform pankreasenzymer i maten och i blöt mat och enzymer i varmt vatten. Detta hjälper inte bara enzymerna penetrera all mat, det skär ner på smärtsamma mun irritation upplevs av hundar som kommer i direkt kontakt med torr enzymer. Färska svin bukspottkörteln kan också användas för enzym substitutionsterapi, men rå bukspottkörtel är inte tillgänglig eller rättsliga på alla platser.

Kosttillskott

Vild lax olja som används av många EPI ägare för att lindra torr hud problem och eftersom det är en utmärkt källa till omega 3. Probiotika är ett annat viktigt tillägg till EPI kost, särskilt eftersom många EPI hund har små tarmbakterier överväxt (SIBO) som behandlas med antibiotika. Antibiotika förstör inte bara dåliga bakterier, men goda bakterier och probiotika hjälper upprätthålla sund tarmflora.

Tecken & symtom av sköldkörtelcancer hos hundar

Sköldkörteln är belägna i nacken och producerar hormoner som effekt kroppsfunktion och tillväxt genom hela hunden, enligt Washington State universitet College av Veterinary medicin. Men sällsynt, uppstår tumörer ibland från sköldkörteln. Fetchdog.com definierar godartade, nonspreading cancer som adenom, och maligna, fördelande cancerformer kallas carcinom. Carcinom är tyvärr mer sällsynta hos hundar än adenom och upptäcks oftast efter märker en svullnad i hundens hals.

Hypertyreos

Överaktiv sköldkörtel eller hypertyreos, är oftast resultatet av godartade tumörer. Hypertyreoidism presenterar vanligtvis sig med rastlös beteende, dricker och kissar mer än vanligt eller hår Rock avvikelser. Dessa symtom är inte generellt förknippad med maligna tumörer och är sällsynta.

Andningssvårigheter

Hosta och andningssvårigheter är vanliga tecken på en tumör som komprimerar hundens luftstrupen. I detta skede är det svårt att berätta om svårigheten i andning beror på en tumör i sköldkörteln eller några andra komplikation. Rådfråga en veterinär för att diagnostisera problemet.

Svårigheter att svälja

Matstrupen komprimering är resultatet av tumörväxt i sköldkörteln. I detta fall kan hunden drabbas av svårigheter att svälja. Din hund kan äta långsamt, visar minskat entusiasm på utfodring gånger.

Bark Pitch

Struphuvudet nerver påverkas ibland av närvaron av en sköldkörtel tumör, vilket resulterar i en förändring i tonen i hundens bark. Om du märker en förändring över tid av hundens bark planen, långsamt eller plötsligt, rådfråga en veterinär.

Hundarnas kemoterapi biverkningar

Kemoterapi är inte effektiva för vissa typer av cancer hos hundar, kan det vara en effektiv behandling för andra, såsom lymfom. Kemoterapi kombinerar vanligtvis strålning och kemoterapi droger. De vanligaste kemoterapi drogerna är metotrexat, cisplatin och L-asparaginase. Det är vanligt att hundar som genomgår kemoterapi för att uppleva flera biverkningar.

Matsmältningssystemet biverkningar

Enligt Hundarnas medvetenhet är vanligaste biverkningar av cytostatika illamående och kräkningar. Detta är den vanligaste biverkningen för L-asparaginase. Kräkningar kan inträffa omedelbart efter behandling och upp till några dagar efter behandling. Hundar på cisplatin tenderar att börja kräkningar sex timmar efter behandling, men illamående och kräkningar slutar oftast efter den andra sex timmar.

Ovanliga biverkningar

Ovanliga biverkningar inkluderar plötsliga höjningar av blodsocker (glukos), förändringar i levern enzymproduktion, problem av blod inte kunna koagulera ordentligt och kan orsaka gravid hund att avbryta sina valpar. Cisplatin har varit kända för att orsaka tillfällig dövhet och samordningsproblem hos hundar. University of Illinois noterar att vissa läkemedel kan irritera huden vid injektionsstället, som orsakar svullnad och klåda.

Allvarliga biverkningar

De mest allvarliga biverkningarna är pankreatit, lever sjukdom och benmärg problem. För att motverka dessa biverkningar, behöver en hund på kemoterapi regelbunden komplett blodvärden att kontrollera funktionerna i benmärg, lever och bukspottkörtel. Om det finns ett problem, då doseringen av kemoterapi droger kan sänkas.

Det är möjligt för hundar att få en överdos av kemoterapi droger. Symtom på överdos är fullständig förlust av aptit, diarré och kräkningar. Kräkningarna är vanligtvis ofta, så att hunden inte kan hålla allt och så småningom kommer att ta upp bara galla och sedan ingenting. Ring veterinären omedelbart om en hund på kemoterapi börjar visa dessa tecken.

Missuppfattningar

Till skillnad från människor gå hundar oftast inte skallig under kemoterapi. University of Illinois säger dock att vissa raser kan ha märkbart gallring rockar. Dessa raser inkluderar poodles, Kerry blue terrier, old English Sheepdog, Lhasa apsos, puli, Schnauzer, maltesiska och shih tzus.

Godartade hudtumörer hos hundar

Identifiering

En tumör är en knöl eller tillväxt på huden. Detta kan inkludera en böld, en vårta eller ett hematom på hundens kropp. En godartad tumör är godartade och elakartade tumören är cancer. Maligna tumörer att växa större under loppet av tid, i stället en godartad tumör som enkelt kan svälla.

En cysta är en godartad tumör som kan bryta ut på hundens hud. Äggstockarna är mycket vanligt hos hundar, och kan finnas var som helst på hundens kropp. En sebaceous cystor är fylld med en tjock äcklig vätska som kallas keratin. Sebaceous cystor är godartade, men de bör tömmas av en veterinär för att undvika en infektion. Papillom kan se ut som en hud tag och är vanliga hos hundar. Papillom kan kräva borttagning om de bli irriterad eller börja blöda. Vissa tumörer är vanligare hos manliga hundar än hos kvinnliga hundar. Manliga hundar kan utveckla perianala körtel tumörer som utvecklas i anala området. Dessa kan är godartade tumörer men vara smärtsamt för hunden och innebär en risk för infektion.

Maligna tumörer kan likna godartade tumörer för ett otränat öga. Om din hund har en tumör och har något av följande symtom, kontakta din veterinär omedelbart. Symtom på cancer hos hundar kan omfatta onormala hud utväxter som fortsätter att växa, sår som inte läker, svårigheter att äta, svårt att andas, svårigheter att svälja, svårigheter att urinera och svårigheter avföring. Om din hund har en förlust av aptit, viktminskning, brist på energi, ihållande stelhet, tumörer i bröst-området, konsultera klumpar i lymfkörtlar eller en synlig skillnad i storleken på testiklarna din veterinär för en undersökning av tumören.

För att avgöra om en hud tumören är godartad eller elakartad, kan en veterinär ta ett prov av celler för att undersöka dem i Mikroskop. Om onormala celler är närvarande, kan en biopsi av tumören göras. Om cellerna visas normalt bestäms tumören är godartad.

Behandling

Om hundens hud tumören visar sig vara godartad, kommer veterinären rekommenderar behandlingsplan baserad på vilken typ av tumör din hund har. Vissa tumörer kan vara fina kvar ensam, och andra kan behöva avlägsnas kirurgiskt.

Mjölk tistel fördelar

Milk thistle är en ört som Europa och Asien och dess frukter, blad och frön har använts medicinskt i över 2000 år. Fröna är de oftast använda del av anläggningen idag och tillverkas och säljs i kapsel, tablett, extrakt och tinktur form för olika hälsa ändamål. Som med alla växtbaserade produkter, bör du rådfråga din läkare innan du tar mjölk tistel.

Medicinska egenskaper

Den aktiva ingrediensen i mjölk tistel frö är en förening kallas silymarin. Silymarin är en potent antioxidant och det hjälper för att förhindra fri radikal-inducerad skada på dina celler och DNA. Silymarin har också immun-stimulerande, anti tumör, antiinflammatoriska, anti fibrotiska och blodsocker-sänkande egenskaper, enligt "naturliga läkemedel omfattande databas." Det förefaller också att skydda levern, njurar, bukspottkörtel och prostata från skador och aids i förnyelse av frisk lever och njure celler.

Användningsområden

Örtmedicin utövare använder mjölk tistel för att behandla en rad olika förhållanden inklusive halsbränna, baksmälla, malaria, psoriasis, rosacea, åldrande hud, depression och aptit förlust. Använder också mjölk tistel för att behandla adrenal, gallblåsan, livmoder, mjälte och inflammatorisk tarm sjukdomar. Dessutom, ta kvinnor mjölk tistel att stimulera bröst mjölkflöde och menstruation. Många av dessa användningsområden är baserade på anekdotiska rapporter; dock och mer forskning behövs för att bekräfta effekten av mjölk tistel för dessa ändamål.

Lever hälsa

Mjölk tistel hindrar fria radikaler, skyddar levern från gifter och föroreningar, enligt Phyllis Balch och James Balch, M.D., i sin bok "Recept för näringsmässiga Healing." Drugs.com påstår att det har använts sedan grekiska antiken att behandla gulsot och ta bort lever hinder. Dessutom använder örtmedicin utövare mjölk tistel för att behandla hepatit, kronisk inflammatorisk leversjukdom, cirros och alkoholrelaterad leversjukdom.

Typ-2 diabetes

Mjölk tistel kan vara en användbar tilläggsbehandling ört för behandling av typ 2 diabetes. En dubbelblind klinisk studie nämns i December 2006 upplaga av "Fytoterapi forskning" undersökt effekterna av mjölk tistel konstituerande silymarin på typ 2 diabetiker. Försökspersonerna fick 200 mg silymarin tre gånger dagligen under fyra månader i kombination med konventionell diabetes behandling. De patienter som tar silymarin upplevde en signifikant minskning fastande glukos i blodet och en minskning i A1C - mätningen används för att mäta de genomsnittliga blodsocker hos en individ under en tre månaders period. Försökspersonerna upplevde också en minskning av total kolesterol, triglycerider och low-density lipoprotein eller "LDL" kolesterol. Detta är viktigt eftersom många diabetiker har högt kolesterol, triglycerider och LDL-nivåer och som ökar deras risk att utveckla hjärtsjukdom.

Vad feed hundar med exokrin pankreasinsufficiens

Identifiera exokrin pankreasinsufficiens

En frisk bukspottkörtel producerar enzymer som bryter ner maten så att näringsämnen kan utnyttjas. EPI uppstår när bukspottkörteln producerar inte längre tillräckliga mängder av dessa viktiga enzymer. Eftersom hundar med EPI inte kan smälta maten eller använda näringsämnen, de gå ner i vikt, har täta, lös, illaluktande avföring som innehåller osmält fett och uppvisa andra symptom, både fysiskt och psykiskt.

Diagnos och behandling

Vissa veterinärer har liten erfarenhet av EPI, så en diagnos kan ta en stund att dyka upp. I de flesta fall, när väl diagnosen, svarar hundar med EPI bra på som behandlas med en kombination av diet och byte enzymer. Med tillräcklig enzym tillskott börja symtom brukar lösa inom veckor, följt av gradvis viktökning. För vissa hundar, enzym ersättning och andra behandlingar inte lyckas, och dessa hundar kan inte gå upp i vikt eller frodas.

Ersättning enzymer

Pankreasenzymer är viktiga för att behandla och kontrollera EPI. Ersättning enzymer har inte en kumulativ effekt. de fungerar endast för en måltid som de tillämpas. Börja med en tesked av pulvret enzymer tillsätts ungefär en kopp "rumstemperatur" mat. Efter grundligt blandning av enzymer och mat tillsammans, låt det sitta i 20 till 30 minuter före servering det hopkok. När hunden äter delvis smält mat, fortsätta enzymer arbeta internt för att matsmältningen. EPI kan också behandlas med raw ko eller gris bukspottkörteln i stället för pulver enzymer, men hitta raw bukspottkörteln kan vara svårt på grund av restriktiva lagar som jordbruket. Om du får rå bukspottkörtel hackas i bita storlek bitar, fryst i fryspåsar i upp till tre månader, och tinade naturligtvis vid rumstemperatur, aldrig värms upp eller microwaved. Efter upptining bukspottkörteln, blanda med hög proteinhalt, låg fetthalt, låg-fiber livsmedel.

Rå, kokt, konserverad eller Kibble?

Vissa EPI hundar svarar bäst på rå mat kost och andra gör bra äta sädeskorn-fri torka kibble eller burkmat. Vissa människor ger hundarna en kombination av kött och torrfoder, men torrt och rå mat rötas i olika takt så foder endast en typ av mat samtidigt för att förhindra överväldigande hundens system. Om möjligt, ge nydiagnostiserade EPI hunden tre till fyra små måltider om dagen. När EPI är mer under kontroll, kan du minska utfodring frekvens.

Torrfoder och konserver

Livsmedel med korn innehåller mer fiber än EPI hundar tål så väljer du att foder torrt eller hermetisk mat, använder en sädeskorn-fri mat som innehåller protein och potatis, sötpotatis, eller, om nödvändigt, brunt ris. Försök slipning hårt kibble, innan mjukgörande det med varmt vatten innan du lägger till enzymerna och blötläggning i 20 till 30 minuter. Detta gör att enzymerna att täcka och tränga in mer av maten.

Rått kött, ben och grönsaker

För många EPI hund är en hemmagjord rå kost ett bra val. Införa en kött och protein i taget och se till mat rötas, kolla pall bildandet. Pågående lös avföring kan tyda matintolerans, så eliminera det proteinet och prova en annan. EPI hundar behöver mindre ben i sin råa kost än brukligt, så om avföringen blir vit och smulig, minska ben innehåll. Rekommenderade grönsaker är sötpotatis, rovor, rödbetor, morot, squash och pumpa. De bör vara kokt och fint potatismos. Kött bör marken, kombineras med andra ingredienser som grönsaker och ben fråga, och sedan inkuberas med enzymer i 20 till 30 minuter.

Premade råa måltider

Sällskapsdjur matbutiker säljer nu beredda fryst rå mat. Detta gör det enklare och mindre tidskrävande, men dyrare att mata raw. Ett annat alternativ är uttorkad raw hundmat från ärlig köket, vars certifierade ekologiska livsmedel är gjorda på en FDA-godkänd, mänskliga-livsmedelsproducerande anläggning.

Omega 3 oljor

Eftersom vissa EPI hundar inte kan tolerera mycket fett, bli deras hud och rockar torr och kliande. Vild lax olja används av många EPI hundägare som suppleant mellan det och kall pressad, oraffinerad kokosolja.

Kontroll av bajs för att mäta förbättring

Att ta reda på vad som kan eller inte kan matas bygger på försök och misstag med varje unik hund. I slutändan, det handlar om bajs eftersom kontroll av hundens avföring är hur du mäta framsteg som din hund gör. Hur bajs bildas kommer att låta dig veta om behandling och kost arbetar för att motverka EPI.

Gratis planer för en pankreatit kost

Undvik alkohol och tobak

De första två rekommendationerna från Mayo Clinic är att sluta röka och dricka alkohol, eftersom dessa är båda vanliga orsaker till pankreatit och förvärra tillståndet. Om du känner att behöver du hjälp i att stoppa något av dessa beteenden, tala med din läkare för rekommendationer. Det finns många stödgrupper där ute, både i gemenskapen och online, som kan ge det nödvändiga uppsving medan du tar dessa svåra steg. Vissa läkemedel kan kunna hjälpa dig att sluta också.

Minska ditt fettintag

Mayo Clinic tyder på att kosten vara en som är låg fetthalt, består mestadels av färsk frukt och grönsaker, hela korn och magert kött. Spenat, blåbär och röda druvor finns tre livsmedel som har upptäckt att vara till stor hjälp på grund av deras höga halter av järn, B-vitaminer och antioxidanter. Några har funnit att ersätta kött med tofu är ett perfekt sätt att få de nödvändiga proteinet. I vilket fall undvika rött kött som de är hög i fett, som korv, bacon och andra fettrik kött. Turkiet, kyckling, fisk och fläsk är fettsnåla alternativ. Många pankreatit drabbade har också funnit de inte kan äta de flesta mejeriprodukter, på grund av den höga fetthalten. Detta inkluderar ost, smör, grädde och mjölk. Yoghurt, å andra sidan, kan vara användbart om du äter den mängd som innehåller levande aktiva kulturer eller probiotika, som stöd i matsmältningen och hjälper till att hålla inflammationen av din bukspottkörtel nere.

Stanna hydratiserade

De med pankreatit har en tendens att bli uttorkad enkelt---se till att du dricker vatten hela dagen. Enligt experterna på Mayo Clinic bör ditt vätskeintag variera mellan 2 och 3 liter dagligen, beroende på din hälsa och om du är man eller kvinna. Huvudregeln är som följer: "om du dricker tillräckligt vätska så att du sällan känner dig törstig och producera 1,5 liter (6.3 koppar) eller mer färglös eller svagt gul urin per dag, ditt vätskeintag är förmodligen tillräckligt."

Tecken på sköldkörtelproblem hos män

Sköldkörteln är en endokrin körtel framsidan av halsen. Den huvudsakliga funktionen är att konvertera jod i sköldkörtelhormoner, som reglerar kroppens ämnesomsättning. Om körteln brister, hypertyreos, en överaktiv sköldkörtel villkor eller hypotyreos, en aktiv thyroid villkor, kan utveckla. Även om sköldkörtelproblem är vanligare hos kvinnor, påverkas män också. Enligt CBS pengar Watch utgör män cirka tre miljoner av de femton miljoner amerikanska sköldkörteln sjuka. Tecken på sköldkörtelproblem hos män varierar och beror på om sköldkörteln producerar för mycket hormoner eller inte tillräckligt.

Hypertyreos

Sköldkörteln producerar två viktiga hormoner: tyroxin och triidothyronine. De reglerar och behålla alla grundläggande vävnader och celler i kroppen. men när en mans kroppen producerar för mycket av dessa hormoner, hypertyreos framkallar. Hjärtklappning, diarré, slöhet, muskelsvaghet och utmattning indikerar Hypertyreos hos män. Andra fysiska symptom är bröstförstoring, håravfall, oförklarlig viktminskning, darrande händer och hud att blåmärken lätt. En man kan också uppleva känslomässiga och sexuella symtom, såsom den plötslig debuten av depression och impotens.

Hypotyreos

Hypotyreos utvecklas när sköldkörteln inte producerar och utsöndrar tillräckligt metabolism reglera hormoner i kroppen. Några av symptomen på hypotyreos är samma som de av hypertyreos, såsom håravfall och trötthet. Andra symtom är den exakta motsatsen. Till exempel, i stället för viktminskning orsakar en underaktiv sköldkörtel plötslig viktökning. Andra tecken på hypotyreos hos män är torr hud och hår, förstoppning, högt kolesterol och plötsliga förändringar i rösten. Dessutom kan en man ofta känner sig kall och har svårt att koncentrera sig eller bibehålla minne.

Ett annat problem med sköldkörteln hos män innebär klumpar som utvecklas på sköldkörteln. När de sköldkörtelceller delar alltför snabbt, kan de hålla ihop och bildar tumörer. Edward Joseph, en författare för CBS pengar titta, konstaterar att en i 60 män kan ha sköldkörteln tumörer, men de flesta inte är cancer. Även om de flesta sköldkörteln tumörer hos män är godartade, kan de orsaka symptom på hypertyreos eller hypotyreos ska visas, eller en kombination av båda. Några tecken som tyder på förekomsten av en tumör är svårigheter att svälja, ont i nacken eller en hes röst. Allmänt, sköldkörtel tumörer orsakar inga märkbara symptom och är vanligen endast upptäcker en läkare vid en examen.

Hur påverkar socker din puls?

Socker i blodet påverkar hjärtat när nivåerna är på ytterligheter, antingen mycket hög eller mycket låg. Högre blodsocker höjer blodtrycket och pulsen. Detta leder till hjärtsjukdomar. Om du har lågt blodsockernivåer kommer du att uppleva en snabb puls och en dåsig, irriterad svag känsla. Hormonell obalans, trötthet, depression, panikattacker och hallucinationer är resultaten av oberäkneligt blodsockernivåer. Hos spädbarn, kan låga blodsockernivåer orsaka en onormal puls

Glykemiskt Disregulation

Hypoglykemi (lågt blodsocker) och hyperglykemi (högt blodsocker) är två extrema förhållanden av blodsockernivån i kroppen. Moderna, stillasittande livsstil och konsumtion av livsmedel fibre-brist leda till en hypoglykemiska tillstånd. Din bukspottkörtel reagerar till konsumtion av raffinerade livsmedel. Resultatet kan bli en överproduktion av insulin, vilket kan orsaka din blodsockernivå sjunka snabbt. Detta kan leda till hjärnskador, depression eller bara en känsla av att vara sjuk, tillsammans med förändringar i hjärtfrekvens.

Förebyggande/lösning

Pranayam, som innebär systematisk utövandet av andning, yoga praxis kan normalisera blodsockernivåerna och förbättrar blodcirkulationen, enligt KnowYoga.org. Kanel även stöd i stabiliserande blodsockersänkande, serum fasteglukos, blodfetter och totalt kolesterol hos patienter med typ 2 diabetes, enligt FoodProcessing.com. Kanel minskar postprandial blodsocker och magproblem. I allmänhet kan du ändra din kost för att övervinna blodsocker relaterade problem. Eliminera eller minska livsmedel med mycket socker och salthalt. Äter en mängd olika frukter och grönsaker. Kontrollera dina kalorier och servering storlekar.

Överväganden

Det finns vissa fysiologiska och psykologiska faktorer ansvarar för hjärtat fungerar väl. Socker eller druvsocker, är en av dessa faktorer. Din kropp producerar glukos inte bara från dietary socker utan från kolhydrater. Detta är kroppens energikällan. Socker i en balanserad kost utgör inte något hot mot hjärtat. I dess frånvaro blir kroppen hypoglykemiska. Du kan inte överleva mycket lång med en sockernivå som är för låg.

Identifiering

Kontrollera ditt blodsocker med en blod glukosprov tidigt på morgonen om blodsockerreglering är ett problem för dig. Träna för att hjälpa dig att kontrollera ditt blodsocker, blodtryck och kolesterol, sänka din risk för hjärt-kärlsjukdom.

Vad är en hälsosam blodsockernivå?

Förstå sunda blodsockernivåer kan minska risken för diabetes och dess komplikationer. Beväpnad med en blodsockermätare, kan du hitta om ditt eget blodsocker är i intervallet friska. Eftersom glukos i blodet kan variera kraftigt, är det viktigt då användningen av blodsockermätare ordentligt.

Sunda blodsockernivåer

Enligt American Diabetes Association är en hälsosam blodsockernivå från 70 mg/dl till 99 mg/dl.

Fastande glukos Test

Ta en glukos mätaravläsning på morgonen innan frukost när du redan har fastat under natten. Äta och dricka samt konsumera vissa läkemedel kan orsaka snabba ändringar i blodsockernivåerna. Denna behandling bör vara inom normala blodsockernivåer.

Efter Prandial Test

Ta en annan glukos mätaravläsning två timmar efter maten. Detta testresultat visar hur väl din bukspottkörtel utför sitt jobb för att producera tillräckligt med insulin så att ditt blodsocker är normal efter att ha ätit. Hos friska personer, bör din blodsockernivå har redan normaliserats genom två timmars märket.

Om du tar en blodsockermätare läser mindre än två timmar efter att ha ätit, är dricker eller tar några mediciner, resultaten inte tillförlitliga, eftersom kroppen behöver tid att producera insulin och lägre blod blodsockernivån på normal. På alla andra tider på dagen, ska avläsningarna alltid vara normalt för icke-diabetiker.

Endast en läkare kan korrekt diagnostisera diabetes. Om du misstänker att du har diabetes, rådgöra med din läkare omedelbart.

Information för barn om effekterna av rökning

Det är nödvändigt att utbilda dina barn tidigt om farorna med rökning. Barn, uppmuntrad av kamrater eller tobak annonser, kan komma att se rökning lika cool, vuxen eller vågad. Det faktum att det är förbjudet kan göra det lockande för vissa barn. Du måste ta ditt barn kommer snart ha tillgång till cigaretter, om han inte redan, som utbilda honom om deras faror. Dock om du är en rökare, är det första och viktigaste steget att föregå med gott exempel och sluta röka.

Nikotinberoende

Webbplatsen för barn hälsa säger att 90 procent av rökarna började när de var barn. Barnen kan blivit hooked på nikotin inom dagar efter första använder det, eftersom det är en kemikalie som kan vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin, enligt barn hälsa. En av de största farorna med rökning är att den utgör en omedelbar, farligt och eventuellt livslångt missbruk.

Skador på kroppen

Webbplatsen för PBS Kids visar rökningens följder för hälsan. De sträcker sig från den relativt milda, som dålig andedräkt, diarré och gula tänder och naglar, möjlig hjärtinfarkt, stroke eller cancer i mun, lungor, bukspottkörtel eller urinblåsan. Halsbränna, sår och astma kan vara andra biverkningar.

Den genomsnittliga årskostnaden för rökning, förutsatt att du röker två förpackningar per dag på £2,20 per pack, uppgår årligen till nästan £1,950, enligt CSG nätverket. Dess "rökning calculator" hjälper dem som överväger rökning gör ett välgrundat beslut om hur mycket det kommer kosta. Annorlunda uttryckt: det är en handpenning på en bil, en veckolång semester i Bahamas, eller en helt ny garderob.

Vad man ska säga

Barn hälsa webbplatsen föreslår att du börjar prata med dina barn tidigt om rökning, att du inte hota dem med straff om de röker, och att du lyssna samt prata. Andra tips innehålla diskuterar ibland orealistiska skildringen av rökning i filmer och på TV, och tyder på att ditt barn registrerar dig för sport, eftersom spelare avskräcks från att röka. Viktigaste är att bygga upp ditt barns självkänsla, eftersom säker barn är mindre benägna att böja sig för grupptryck, enligt sajten.

Varför får jag så trött efter att ha ätit godis?

Många människor känner så trött efter att ha ätit tårta eller kakor de måste ligga ner. Det beror på att socker wreaks förödelse på din ämnesomsättning, att snabbt höja din glukos (socker) i blodet och i sin tur tvingar din bukspottkörtel att frigöra insulin. Insulinet sänker sedan ditt blodsocker snabbt, vilket gör att du känner dig trött.

Vad gör mat söta

Allt som smakar sött har antingen socker (en typ av kolhydrater) eller syntetiska sötningsmedel. Dessa ämnen samverkar med smakreceptorerna på tungan, kommunicera sötma till din hjärna.

Om du konsekvent tröttnar efter äta kolhydratrik mat--inte bara godis men även pasta, potatis och andra livsmedel som är metaboliseras till glukos (socker) av matsmältningssystemet--din kropp är förmodligen att ha svårt att hålla ditt blodsocker även. Om du blir trött efter att ha ätit mat som har konstgjorda sötningsmedel i det, handlar din kropp, tro att det om att få en massa socker, kan vara öka din nivå av insulin, vilket gör dig hungrig och sänker ditt blodsocker, gör dig trött.

Effekter av mat på blodsockret

När du äter, omvandlar kroppen maten till glukos. Detta väcker ditt "" blodsocker (mängden glukos i systemet). Svar frisätter din bukspottkörteln insulin för att hjälpa dina celler behålla deras blodsockernivåer inom en säker.

Glykemiskt Index

Livsmedel som kraftigt och snabbt höjer ditt blodsocker--som sockerhaltiga godis, vitt bröd, pasta, majs och vit potatis--sägs vara högt på "glykemiskt index". De gör ditt blodsocker "spike." Mat som höjer ditt blodsocker nivå mindre, eller långsammare, till exempel fullkornsprodukter, grönsaker och protein är för låga glykemiskt index.

Förebyggande/lösning

Du kan förhindra spikar i ditt blodsocker genom att hålla fast till en kost som består främst av låg-kolhydrat, lågt glykemiskt livsmedel som fisk, kött, frukt, grönsaker och fullkorn. Undvika livsmedel med socker och konstgjorda sötningsmedel, som båda kan orsaka snabba ändringar i dina insulinnivåer.

Fibrous Tumors, Benign and Hamartomas

By Joan Rest, BVSc, PhD, MRCPath, MRCVS

These notes are provided to help you understand the diagnosis or possible diagnosis of cancer in your pet. For general information on cancer in pets ask for our handout "What is Cancer". Your veterinarian may suggest certain tests to help confirm or eliminate diagnosis, and to help assess treatment options and likely outcomes. Because individual situations and responses vary, and because cancers often behave unpredictably, science can only give us a guide. However, information and understanding about tumors and their treatment in animals is improving all the time.

This can be a very worrying time. If you have any questions please do not hesitate to ask your veterinarian.

What is this tumor?

Fibrous tissue consists of long fibers of the collagen protein. These fibers form a structural part of specialized tissues such as bone and cartilage. However, most collagen fibers are found in loose or linear arrangements within low cellularity ground substance. This 'connective tissue' is present throughout the body connecting and supporting organs and systems. The basic cell responsible for fiber production is a fibroblast. Overactivity in local areas can produce fibrous tissue masses, mostly slow-growing, non-cancerous and with several names. A few are considered to be benign cancers so are called "fibromas".

The names for the non-cancerous fibrous growths include "collagenous hamartoma", "fibroepithelial polyp", "skin tag", "cutaneous tag", "hyperplastic or hypertrophic scar" and "acrochordon". A "hamartoma" is defined as a nodular, poorly circumscribed focus of redundant tissue. The ones considered here are formed from fibrous tissue (collagen). Some involve hair follicles and glandular structures, and are called fibroadnexal hamartoma ("fibroadnexal dysplasia" or "focal adnexal hyperplasia"). Follicular hamartoma (hair follicle nevus) is a subcategory.

'Nodular dermatofibrosis' is a syndrome in which multiple dermal and subcutaneous nodules form on the lower hind limbs of dogs. These masses are the exception to most fibrous tumors, as they are not permanently cured by surgical removal.

What do we know about the cause?

The reason why a particular pet may develop this, or any cancer, is not straightforward. Cancer is often the culmination of a series of circumstances that come together for the unfortunate individual.

"Many of these tumors or overgrowths are fibrous tissue reactions to previous damage."

Many of these tumors or overgrowths are fibrous tissue reactions to previous damage. This includes chronic trauma, skin infections such as pyoderma and the end stage of benign regressed tumors such as canine histiocytoma and mastocytosis. Multiple lesions have been noted in some dogs and some could be the end stage of viral papillomas (warts). Some may be congenital malformations; these are called "nevi".

Nodular dermatofibrosis is linked to malignant tumors of the kidneys (renal adenocarcinoma). It is not known if all dogs with dermatofibrosis also develop the kidney problems. The nodules are believed to result from growth factors released by the kidney tumor.

Are these common growths?

These are common growths in dogs but unusual in cats.

Nodular dermatofibrosis is found in German Shepherd dogs, Labradors and some other breeds, mainly in females.

How will this growth affect my pet?

The main problems are physical, due to the size or superficial location of the growths. They frequently ulcerate and bleed, and may become secondarily infected.

Fibroadnexal hamartomas are usually on the distal limbs and pressure points. They are often hairless or ulcerated. Affected animals are usually middle-aged or older when the lesion is noticed.

Follicular hamartoma is believed to be a congenital abnormality of the follicles but is often not clinically apparent until later in life. Follicular hamartomas are uncommon in dogs and are frequently multiple. The nodules or plaques (flattened masses) have thick hairs. The number of nodules may increase and they may expand up to 2 inches in diameter. They are not of clinical significance although they may look worrying.

Nodular dermatofibrosis nodules are of no clinical significance themselves, but there may be accompanying kidney adenocarcinoma. This may take two years to develop.

How are these diagnosed?

Clinically, these growths may not be distinguishable from other benign tumors and inflammatory lesions. A few malignant tumors may have confusingly similar appearance. Accurate diagnosis relies upon microscopic examination of tissue. Cytology (microscopic examination of cell samples) is not diagnostic for this group of tumors. Diagnosis, prediction of behavior (prognosis) and a microscopic assessment of whether the tumor has been fully removed rely on microscopic examination of tissue (histopathology). Your veterinarian will submit the tissue samples, either a biopsy or small part of the tumor or the entire mass, to a specialized laboratory. Using a technique called histopathology, the tissues will be prepared and stained before being examined microscopically by a veterinary pathologist. The pathologist will diagnose the disease based on the appearance of the tumor sample, and will be able to rule out other more serious problems. If your veterinarian removed the entire mass (excision biopsy), the pathologist will also try to assess whether the tumor was completely removed.

What treatment is available?

Treatment is surgical removal of the lump, sometimes because it is causing physical problems and sometimes to check that nothing else of a more serious nature is wrong.

Can this tumor disappear without treatment?

These masses may reduce in size as the fibrous tissue matures, inflammation reduces or infection is eliminated. However, most remain as solid tissue masses and will not disappear without surgical removal. Spontaneous loss of blood supply to the mass with resulting death of the tissue is rare except in polyps with thin necks joining them to the body. The dead tissue will still need removal. The body's immune system is not effective in causing this type of tumor to regress.

How can I nurse my pet?

Preventing your pet from rubbing, scratching, licking or biting the lump will reduce itching, inflammation, ulceration, infection and bleeding. Any ulcerated area needs to be kept clean.

After surgery, the operation site similarly needs to be kept clean and your pet should not be allowed to interfere with the site. Report any loss of sutures or significant swelling or bleeding to your veterinarian. If you require additional advice on post-surgical care, please ask.

How will I know if the problem is permanently cured?

'Cured' has to be a guarded term in dealing with any tumor.

Surgical removal is curative. If the lump is sent for histopathological analysis, the diagnosis can be confirmed, the completeness of excision assessed and other diagnoses ruled out.

". histopathological analysis, the diagnosis can be confirmed, the completeness of excision assessed and other diagnoses ruled out."

Investigation of kidney function and further diagnostics or treatments may be needed when nodular dermatofibrosis is diagnosed.

Are there any risks to my family or other pets?

No, these are not infectious and are not transmitted from pet to pet or from pets to people.

Adipose (Lipoma) Tumors

These notes are provided to help you understand the diagnosis or possible diagnosis of cancer in your pet. For general information on cancer in pets ask for our handout "What is Cancer". Your veterinarian may suggest certain tests to help confirm or eliminate the diagnosis, and to help assess treatment options and likely outcomes.

Adrenal Cortex Tumors

Endocrine glands produce specialized chemicals called "hormones". These regulate and integrate many activities to maintain internal stability of the body.

Adrenal Medulla Tumors

Endocrine glands produce specialized chemicals called “hormones”. These regulate and integrate many activities to maintain internal stability of the body. The hormones pass directly into the blood to affect target cells elsewhere.

©Copyright VCA Hospitals all rights reserved.